Nu skulle det kunna bli nånting metaforiskt, förstås, men det är bara en del i det hela. Det metaforiska ljuset ligger i att jag och min dotter pratar mycket, det är fantastiskt att känna att hon litar på mej, att hon vill ha kontakt, och att hon, trots sina relationshandikapp, verkligen vill. Det är värt mer än guld.
Men ljuset är mer än så.
Jag är en ordmänniska, har alltid varit. Jag kan inte visualisera, till exempel, men jag kan beskriva. Jag har fått upplysning om att det är väldans onyttigt att intellektualisera allt, särskilt känslor, men det är inte så jävla lätt att bryta mönster som sitter i ryggmärgen. Kanske till och med i det som gör mej till den jag är, vad det nu är.
Men nu har jag börjat titta på ljus. På hur ljus förändrar. Ljus förändrar allt, och det finns oändliga möjligheter för varje plats, varje föremål, varje människa att förändras, allt beroende på ljuset.
Sånt där är självklart för vissa, jag kan tänka mej att fotografer vet exakt vad olika ljus innebär och hur man använder det för att uttrycka sej. Men inte jag, inte hittills.
Nu tittar jag. Ibland kan jag tycka att jag till och med kan se. Det är djupt fascinerande.
2 kommentarer:
Att känna tillit från och till någon, det är stort!
Fånga den känslan så du kan "plocka" fram den när det känns mörkt.
Jag tränar hela tiden på att INTE intellektualisera känslor, att fånga dem innan de passerar hjärnbarken. Det är svårt, men jag inbillar mig att det blir bättre och bättre.
Det är alldeles förjävligt svårt att inte intellektualisera, iallafall när det är vad man gjort ett helt liv.
För visst blir man lärd att det är bra att sätta ord på, att verbalisera känslor?
Kanske är det så. Kanske ska man verbalisera och intellektualisera - när man känt klart? Gå in och uppleva känslan, även då den är som vidrigast och värst, och sen, efteråt, kan man beskriva?
Skicka en kommentar