Mummel om cirklar

Mellan fyra och halv fem på morgonen ringer telefonen, och jag svarar efter två signaler. En bråkdels sekund tänker jag att det kan vara storebror som är packad, men det är egentligen bara en avledningsmanöver, för jag vet ju.

Och visst är det så. Visst är det ännu en sväng med dottern, ännu en sönderskuren natt, och jag är glad att hon larmat.

Förra gången, förra veckan när telefonen ringde på natten, sa hon att hon aldrig mer skulle dit, till akutpsyk, till observationsavdelningen bland fyllon och knarkare. Då var jag så rädd, så rädd, eftersom det bara blir ett alternativ kvar.

Men hon ringde. Hon vägrade visserligen att vara på observationsavdelningen och satt i stället i en fåtölj tills hon fick komma till avdelning, men hon larmade. Och jag är stolt över henne. Det var många "första gången" igår: första gången hon var stark och tydlig i att hon behövde hjälp, behövde vila från sina destruktiva sätt hemma, första gången hon sa åt dem att ringa mej - förut har hon bara velat "beskydda" mej men nu har hon visst förstått att det allra allra värsta är att inte veta. För mej.

Nu? Vet inte, som vanligt. Ett par dagars inläggning, kan jag tro. Ett par dagars vila, ett par dagar som kanske ger möjlighet för henne att sortera skallen litegrann. Kanske.

Jag gav henne pengar i födelsedagspresent, men gjorde ett misstag. Jag gjorde som hon ville, satte in pengarna på hennes konto - och de drogs från utbetalningen av socialbidraget, förstås. Så ingen födelsedagspresent från mamma, alltså.

Ett mål har jag nu: att stärka henne så att hon kan frigöra sej och bli sin egen. Inte vara socialbidragsberoende. Inte vara social-beroende alls.