Jag inser att jag använder mej av riskabla strategier för att orka ta mej igenom dagarna.
Förtränger nämligen allt, mer eller mindre frivilligt. En hel del frivilligt, annat glömmer jag bara, som ett och annat bestämt klockslag, t ex jobbokningar, herregud/inna....
Jo, jag glömde ett inbokat jobb. Hade bara en sån där läskig, krypande känsla av att det var nåt fel, och till sist flög en ogripbar tanke förbi, och jag insåg hur det låg till.
Det löste sej, vi hade gjort upp en "ungefärtid", och jag var ungefär tjugo minuter sen till den. Men: jag kommer inte för sent. Aldrig. Det är nåt jag bara inte klarar, att slösa andra människors tid. Inget mañana för mej, inte.
Men jag inser att jag missar så mycket i det här avstängda läget, allt som skulle kunna tanka på lite energi, lite glädje, lite skönhet.
Varannan vecka tvingas jag öppna mina sinnen, och kanske är det därför jag överlever. Med det lilla barnet har jag alltid satt ord på allt, syner, ljud, dofter, känslor... Nu gör han detsamma. Och det räddar mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar