Hela tiden säger jag: Du ska ha ett liv, du ska jobba, vara självständig, klara av att göra det du vill och också det du måste, en dag ska du det...
Jag säger det jag måste tro, nämligen. Så är det.
På natten, när jag inte kan sova, tänker jag förstås annorlunda. Då ser jag hennes död, den som är så fruktansvärt nära vissa sekunder, att hennes liv skulle kunna ta slut vilken dag som helst, att hon inte hinner, eller vill, larma nästa gång.
Första samtalet med utredarna avklarat. De ska döma henne. Jo, visst känns det så. Döma: liv eller död. En chans eller rakt ut i mörkret.
Jag hade med en bunt papper åt dem, ett behandlingshem som är inriktat på just borderline och psykoser, med beskrivning av verksamhet och referenser och hela skiten - och hon tog emot, handläggaren, det är väl alltid något?
Det är för att ni ska se vad jag anser att hon behöver, vad hon själv anser att hon behöver, sa jag, och grät faktiskt inte alls mycket. Bara när det blev tal om tid. Tiden är... Ja, fienden, helt enkelt.
Fyra månader kan de ta på sej, enligt lag. Inom fyra månader ska utredningen vara klar. Problem: hon kan inte vara inlagd på en akutpsykavdelning i fyra månader. Hon kan inte vara hemma. Hon vågar inte ens gå in i sin lägenhet längre, så ångestladdad har den blivit.
Egentligen tänkte jag vara lite positiv, tänka att det ju faktiskt har gått lite fort nu, de har satt fart med utredningen, det händer ju för fan nånting - men det går inte riktigt bra, faktiskt. Jag satt ju där bredvid henne, såg hur hon blev mer och mer hispig, skakig, nervös, nånting under mötets lopp. Hennes skräck strålar ut ur henne, hennes uppgivenhet gör mej skräckslagen, men jag är den som måste vara stark nu, finnas som hennes ankare och trygghet och...
Mamma. Hennes mamma måste jag vara, den enda vuxna hon faktiskt litar på, just nu. Fy fan. Den tyngden är mer än jag orkar bära, och ändå bär jag på, ett steg i taget, en dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar