Ibland tar det stopp. Tvärstopp. För mycket av allt, kan man säga.
Lilla ljuset tar kraft - men han ger så mycket också, så det jämnar ut sej. Rolig är han, gudskelov, äkta skratt, äkta glädje är värd hur mycket som helst.
Men annars - fy för fan.
Okej. Så här var det. Jag läste gammal dagbok och rev upp gamla sår, såna jag förträngt.
Det som hände hände pga min orutin när det gällde nätet. Jag trodde att jag hade en helt anonym blogg, att ingen kunde binda den till mej på något vis alls, inga namn, inga åldrar, inga geografiska punkter alls - men hon hittade den, dottern.
Hon hittade den, och berättade för sin soctant om den, och jag fick det slängt i ansiktet vid ett möte. Vilken usel människa jag var som gjorde så, hänga ut mitt barn på nätet...
Jag tror inte att nån annan kunnat hitta den, hon måste ha jobbat hårt. Vad som hände var att jag kände mej... våldtagen. Så totalt jävla utlämnad, bloggen hade varit min säkerhetsventil, ett privat ställe, nånting att spy ur sej känslor i - och så blev det till allmängods. Jag raderade allt samma kväll, flera års bloggande, flera års liv och upplevelser och... Det är som det är. Såhär i efterhand önskar jag att jag kopierat och sparat, det var mycket där som var bra, en hel del fantastiska dagar...
Den dagen hatade jag henne, tror jag. Jag tänkte på allt jag försökt förmedla om personlig integritet under hennes uppväxt, hur jag försökt låta mina barn ha sina privata sfärer - och så gjorde hon så. Hon gjorde det mot mej, tro inget annat, det var under en period då min älskade borderlineunge hatade mej av hela sitt hjärta och gjorde i princip vad som helst för att skada mej (inklusive säga till soc att jag slog henne...), och det var nästan mer än jag kunde klara av.
Några dagar där orkade jag knappt tänka på att det faktiskt var min lilla Loppa som ansträngde sej så hårt för att såra och skada, jag var ursinnig och tillintetgjord, och det tog tid innan jag orkade gå förbi det. Dels för att det var en sån otroligt vidrig upplevelse, dels för att jag fick det i ansiktet vid varje möte, med psykfolk och socfolk, under lång tid.
Jag kollade i boken, och det var inte ens en vecka jag orkade vara så rasande på henne, faktiskt hata det hon gjort mej. Sen var det tillbaka till det vanliga - försöka få nån att hjälpa henne, försöka få henne att överleva, försöka göra allt det jag fortfarande gör idag...
Vi pratade idag om hur det faktiskt känns, jag och min dotter. Vad vi kom fram till? Att det känns som ett ändlöst deja vu, vi har varit med om allting förut, inget är nytt - och vi är båda så rädda, så rädda... För det vi har att gå på är ju de erfarenheter vi har, och hittills har allt gått åt helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar