onsdag 16 september 2009

Mummel om stöd

Jag var väldigt nära att kasta telefonen i väggen idag, egentligen förstår jag inte varför jag inte gjorde det - kanske hade det lindrat lite, vem vet?

Det handlar om stöd. Det är otroligt många som frågar om jag har stöd "har du det stöd du behöver?" frågar de, läkare och soc:are och bekanta, och jag tänker har jag det stöd jag behöver?

Jag tänker att egentligen borde jag väl ha det, jag har ett antal nära vänner, jag har tre systrar och mor och far - och där är väl egentligen mitt problem. Ett stort jävla problem. Min mor. Mamma. Och pappa, som en svans därpå höll jag på att säga.

Min mor är så jävla o-stödig man kan önska, om sanningen ska fram. Och i såna här situationer blir det väldigt... Jobbigt. Att vara mamma i en situation där ens barn behöver otroligt mycket stöd sätter minst sagt strålkastare på ens relation med de som ofta kallas "de närmaste".

Kyss mej i röven, säger jag. Närmaste, tillåt mej hånle. Det hörs i tonen då hon ringer, inte fan är det för att stötta eller hjälpa, det är plikt. Det hon känner, och inte ens fattar att hon i princip skriker till mej är att det är henne det är synd om. Synd om eftersom hon måste stå ut med att ha barn, och ok då, barnbarn, som skadar henne så. "Stackars mej" låter hon, "hur kan du göra så här mot mej, orsaka ett sånt lidande" och jag vill kasta telefonen i väggen.

Idag - hörde hon nog det i min röst. Det var ett väldigt kort avsked, inte alls som det brukar, och hon lät ännu värre än vanligt. Och jag skiter i det.

Under åren som gått, under alla de gånger min dotter varit inlagd på sjukhus har min mor och far varit och besökt henne sammanlagt noll (0) gånger.
Om jag säger att min första prioritering är att hålla liv i min unge och i nästa steg försöka hjälpa henne att få ett självständigt liv låter det "men du måste ju förstå att du är mitt barn..." och det gör mej fanimej vansinnig. Det hennes barn behöver är stöd, inte sparkar i magen om att det kanske vore bättre att bryta med dottern, bäst för resten av familjen, jag måste ju tänka på att det inte bara är jobbigt för mej utan det är faktiskt väldigt jobbigt för henne förihelvete. Säger hon inte. Inte förihelvete, men det andra.

Det är inte stöd. Det är motsatsen till stöd. Och pappa står bakom henne, tyst. Jag skakar av ilska över hans feghet, men kommer inte åt den, jag har fått "du vet att jag inte håller med mamma men det kan jag inte säga".

En syster har jag, en riktig syster. De andra - har inte hört av sej på månader. I min familj pratas det inte om det som är svårt, det är "stödet" som erbjuds. En psykiskt sjuk människa accepteras inte i den världen. Vi passar inte in, jag och min konstiga, underliga, underbara lilla familj. Och det skiter jag i.

2 kommentarer:

Systerdyster sa...

Påminner om min mor. Fast hon har en ständig flod av goda råd som hon läst i någon tidning, hört av en bekant eller helt enkelt knåpat ihop alldeles själv. Och hon vet naturligtvis alltid bäst och har alltid rätt! Numera Svarar jag sällan när hon ringer, med påföljd att det är än mer synd om henne. Orkar inte med hennes välmenande ord, som jag uppfattar som något hon bara rabblar ur sig för att ha dragit sitt strå till stacken. Någon dialog oss emellan är det inte frågan om.
Jag saknar syskon men inser att det ofta är som i ditt fall, men som ensambarn har jag ofta fantiserat om trygga syskon som finns runt mig i nöd och lust.
Det är bara att konstatera; människor beter sig inte alls som man vill. Styrkekramar skickas! P.S. Du sparade iaf pengar på den o-kastade telefonen.D.S.

Mummel sa...

Tänkte faktiskt skriva det där om pengar och telefonen...

Goda råd är sannerligen dyra om de kommer från min mor - trots att man själv anser att de suger förväntas man betala dyrt för all "hjälp"!

Nää, varför ska man behöva dras med sånt mitt i allt svårt? Det är ju så lite som behövs, egentligen, lite tanke innan tal, lite försök till empati - men jag vet ju att det är nåt hon saknar.

Ibland tänker jag t o m att kanske också hon lider av nån personlighetsstörning i samma stil som min dotter, deras beteenden är skrämmande lika ibland.

Idag har jag iallafall lyckats både tona håret och duscha,och om man ska tro min mamma mår man aaaalltid mycket bättre om man kletar på sej masken. Bah!

Misstag har jag gjort med mina barn, och fler lär det bli, men aldrig gör jag samma som hon. Och alltid kommer jag att be om ursäkt för dem, till skillnad från henne!

<