söndag 25 oktober 2009

Mummel om surrealistiska upplevelser

En del veckor är långa som liv, och innehåller därtill mer än nog för att fylla ett. Liv alltså.

Lite så har det varit veckan som gått. Överallt har kaos regerat, och berg-och-dal-banan har haft extradjupa dalar och jävligt höga berg.

Nu kan jag nästan tro att saker blir lite bättre. Min mor ringde, och terrorbalansen är mer eller mindre återställd. Jag kan tillåta mej att inbilla mej att jag satt ner foten och visat en gräns. Eller så.
Min dotter är utskriven från sjukhus, och hon visade stort mod när hon ringde mormor och morfar och bad dem köra henne hem. Kudos. Och jag är stolt över att åtminstone hon förstår litegrann, och att hon därtill är villig att vara generös. Jag tillåter mej att vara stolt över att jag bidragit till att lära mina barn generositet.

Och - nu kommer den stora, stora nyheten - hon har fått 6 månader på behandlingshem beviljat.
Först fick hon avslag av kommunen, det var en intressant förmiddag. Det konstateras i utredningen de gjort att hon absolut och definitivt behöver få komma till behandlingshem, men avslag blev det likafullt. Med motiveringen att "annan huvudman har större möjlighet att följa upp vården", vilket betyder "vi vill inte betala trots att lagen säger att vi är ansvariga sedan Ädel-reformen på 1990-talet"...

Landstinget gick in. Och att de gör det beror av att vi haft en satans tur. Personal på psyk som engagerat sej, som förberett ett eventuellt avslag från kommunen, som verkligen verkar vilja rädda min unge. Läkare, sköterskor, andra. Min tacksamhet är gränslös.

Jag tänker också spotta på min inre röst och ställa mej upp och sträcka på min skruttiga rygg och säga: jag är delaktig. Jag har kämpat. Jag har vägrat att låta någon ge upp henne, inklusive hon själv.
Så. Jag sa det. Det känns lite svårt och konstigt, men nu får det fan vara nog med självhat...

Nu är det upp till henne, och hon är fullkomligt skräckslagen. Jag är rädd, eftersom det är mycket än som ska fungera, många detaljer som ska läggas rätt, mycket praktiskt att ordna (och hur ska jag klara det?). Men ändå: det händer, och hon är nu i ett otroligt mycket bättre läge att kunna tillgodogöra sej vård än hon har varit förr. Där är en fördel - hon har blivit äldre, fått insikt i sina psykiatiska problem och vad de för med sej i det sociala.
En dag i taget.

Annars... Annars är det kaos också. Jag "bråkar" på jobbet, eftersom arbetsgivaren försöker med fulknep för att täcka upp personalbrist. Min chef tycker jävligt illa om mej nu, men det berör mej inte värst, faktiskt. Klantar han sej får han ta reda på det. Är han van vid att facket håller tyst för husfridens skull får han vänja sej vid annat nu. Det kommer att bli svårt nog ändå att försöka vara den journalist man vill vara i framtiden - och ensam står man sej slätt.

Som tur är har mitt agerande hittills enbart haft positiva följder bland kollegor och andra berörda: jag får uppmuntran och stöd. Och den stackars utnyttjade och lurade värvar medlemmar, vilket visar att h*n riktar ilskan dit ilskan hör, dvs arbetsgivaren som inte kan läsa avtal. Eller skiter i det, välj själva.

Det är en bra sak för mej, mitt nya fackliga engagemang. Det är fräscht och vackert - trots smutsighet och storbråk - och jag känner något jag inte känt på länge, länge: en möjlighet att utvecklas, att rikta min vilja att hjälpa och stötta andra mot något som faktiskt kan ge positiva resultat.

Nu ska jag njuta av de sista timmarna med lillgullet. Igår var han så förbaskat underbar, jag hade burit alltför mycket tvätt och tyckte synd om mej själv, men framförallt honom som har en sån skruttmamma, och sa att det ju faktiskt inte är meningen att han ska ha en mamma som inte klarar av allt det där roliga som mammor ska, och han sa:
"Du är världens bästa mamma! Jag tycker att du klarar det här jobbet jättebra, du vet precis vad man ska göra för att ta hand om ett barn."
Är det undra på att han är mitt ljus? Lille....

3 kommentarer:

Systerdyster sa...

Nu blev jag alldeles varm inombords. Där ser du! Världens bästa mamma, en riktig lejoninna som tar fighten. Något säger mig att du har en väldigt stor del i att dottern blir beviljad sin behandling. Sträck på ryggen (så gått du nu kan) och lyssna på den lille kloke sonen. Kram!

Plastfarfar sa...

Grattis till behandlingshemmet och till att du aldrig verkar ge dig.

Mummel sa...

Jag sträcker på mej, och förundras över att trots alla gånger jag faktiskt gett upp har jag alltid rest mej igen och på nåt vis - fortsatt...
Fattar inte. Man har nån sorts superhjälte som kryper fram när det krävs.

Idag har vi pratat i timmar, jag och min dotter. Om rädsla, den rädsla vi båda känner, och jag tror att vi båda känner samma sak: en ren tacksamhet över att vi har varann.

<