Hejsan hoppsan och kaos och katastrof för omväxlings skull, och jag inser att mina kunskaper och färdigheter är en jävla fördel.
Mess mitt i natten, som jag inte hörde. Panik på morgonen, och det tog fanimej hela dagen att ta reda på vad som hänt.
Från uppgifter om självskador och intagning på psykiva till insikten om att min dotter faktiskt gjort allting rätt.
Ett felbeslut. Hon var på fest hos en soulmate - ännu en borderlinare, fast med dragning åt schizohållet, vanföreställningar och mycket, mycket blodiga självskador och självmordsförsök. Alkohol - men inte för dottern, alkotestet på sjukhuset visade ingenting alls.
Polisen. Förvirring. Sammablandning. Det slutade alltså med att den som tog sej själv bort från situationen hamnade på psyket under självmordsvakt istället för den som skurit sej sönder och samman och blodat ner både sej själv, sin tjej, sin lägenhet och förmodligen var på väg in i en psykos.
Det roliga - eller vad man nu ska säga - var att dottern, intagen frivilligt, inte släpptes ut eftersom det skulle till en läkarbedömning och läkaren skulle komma på måndag...
Jag sa åt henne att hon fick lov att sluta vara tyst och arg och istället bli stark och modig, tala om att hon tänkte skriva ut sej själv om de inte såg till att få dit bakjouren - för det är klart att det finns jourläkare som har ansvar för psykiva!
Hon gjorde det. Jag är stolt, och upplyste henne om det, jag talade om att hon gjort allting rätt och att hon borde känna sej stolt över sej själv.
Och jag undrar om hon inte är det också. Hon gjorde det, alldeles själv. Jag hade näranog dödsångest över att jag inte kastade mej i bilen och körde till Stora staden, såg till att allt blev ordnat och uppklarat - men nu ser jag förstås att jag gjorde helt rätt som "bara" talade om för henne hur hon borde göra...
Hon kan. Hon lär. Det finns hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar