Facebookinlägg, sms, samtal, hela natten, och jag låtsas att jag bara hörde att hon rispat sej och att kvinnan jag pratat med inte sa "hängning men vi hann i tid" och jag vill inte, jag bara vill inte minnas hennes röst och gråt.
Eftersom insomningsmedicinen aldrig förts in på medicinlistan var den inte med i påsarna, och trots att det finns recept utskrivet och noteringar i journal och på en hel rad andra ställen gick det inte att lägga med.
Förstås. Inte kan man tänka själv, eller så.
Andra natten utan sömn blev alltså för mycket. Hon har kämpat, det sa hon nyss när jag pratade henne igenom minuterna, de många och långa, innan sköterskan från sjukhuset faktiskt kom med en tablett, efter många och långa och till sist arga (tänk att det alltid ska krävas att nån ska bli förbannad och otrevlig för att nåt ska hända?!?) samtal från förtvivlad personal...
Därtill slipper hon att ta vägen över Den Stora Stadens vidriga psykiva om hon behöver läggas in igen, det går tydligen att via handräckning av läkare lägga in henne på hemsjukhuset direkt. Man lär sej nåt nytt varje dag. Alla dessa år, och det var första gången jag hörde talas om det.
Jag är otroligt tacksam mot den kvinna som blev förbannad och såg till att nånting hände. Jag hade inte orkat prata henne igenom natten. Redan nu känner jag att orken tagit slut, och att jag faktiskt inte vet vad jag ska ta mej till, tänka eller göra.
Jag tänker: om jag råkar ta för många tabletter, vem bryr sej? Jag är så trött, och jag ser bara alla dessa nätter som sträcker sej oändliga innan det blir dags för flytt till behandlingshemmet, all denna ovisshet som skapar denna ångest som hon inte kan hantera.
"Mamma, jag har försökt allt, jag har duschat, skrivit, sett på tv, målat, tillochmed målat naglarna, men ingenting hjälper", grät hon och kunde knappt prata i sin ångest och jag säger att hon har kämpat så bra, hon är så modig, jag är så jävla stolt över henne, så stolt att hon sliter så för att inte ge efter, att hon inte gav upp - inte på riktigt, för det gjorde hon väl inte? Inte var det väl så som hon sa?
Men jag har impulskontroll. Jag kommer inte att råka ta för många tabletter. Den rätten har jag inte, alla mina barn behöver mej och jag har inte rätten att lägga av.
Inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar