Hon har självmordstankar och klarar inte av situationen, gör en snara och sätter sej i trappan, det hela slutar med polishandräckning till psyk eftersom behandlingshemmet bara har en personal på plats och inte kan frakta dit henne - och sedan kommer beskedet, hon har inte sin plats kvar.
Hon har ingen plats kvar, ser det ut som, förutom på psykavdelningen som blivit hennes trygghet på samma sätt som det var på barnpsykavdelningen innan hon kom till det första behandlingshemmet.
Varför tog de emot henne till att börja med? Det fanns inga hemligheter, de fick all information om hennes problem innan de tog emot henne, och då hördes inga röster om problem med att ta hand om henne, om att de inte skulle kunna hjälpa henne.
Nu? Ingen aning. Troligen vårdplanering igen, när det nu ska vara möjligt. Mellan helgerna? Hur många jobbar då? Om de skriver ut henne, var tar hon då vägen? Hit? Inte möjligt. Helt omöjligt, faktiskt. Båda pojkarna ska bo här under jullovet. Om jag verkligen ansträngde mej kanske det skulle gå att lösa?
Men jag vill inte. Kan inte och bör framför allt inte. Inte ta över ansvaret igen.
Jag måste se till att bli av med det här diskbråcket först, jag måste kunna gå utan att vilja skrika av smärta, kunna sitta och stå, kunna känna att det finns en framtid för mej också.
Just nu känns det inte så, i helvete det gör. Jag tänkte det där om att det inte skulle göra nåt om jag körde ihjäl mej när jag körde henne tillbaka till behandlingshemmet, och tankarna finns fortfarande kvar, absolut.
Men: jag vill inte ta den fega vägen ut, inte lämna min äldste son med hans ilska och därtill bygga på den, inte lämna min lille med hela uppväxten utan mamma, inte lämna dottern i hennes förvirrade värld där allting alltid är någon annans fel, där det aldrig är hennes ansvar...
Det lockar, dock. Vilan. Om det nu är vad som väntar. Jag försöker att låta bli att tänka, för om jag tänker kommer tårarna och jag har inte kraften att gråta. Har inte kraft till nånting alls, egentligen, men jag gör min fys-övningar, mesiga som de är, och jag gör mina avslappningsövningar, min mentala träning, och kanske kommer just det att hjälpa mej igenom. Om jag fokuserar på det, på mej själv och min hälsa, så kanske...?
3 kommentarer:
Men...vad är detta för behandlingshem??? Vill de bara ta emot friska människor? Märkligt ställe.
Och nej, nej, nej! Du sk inte öppna din famn/ditt hem för din sjuka dotter nu. Jag hoppas innerligt att hon får stanna på sjukhuset över helgerna tills något annat alternativ hittats.
Önskar jag kumnde göra något annat än att bara följa din kamp så här på avstånd.
Styrka och sinnesro önskar jag dig i julklapp. Kramar!
Läser, som jag gjort ett tag nu. Och funderar, kring allt det som står. Funderar om jag borde fortsätta bara läsa och vara anonym. Men det berör. Någonstans. Utan att jag ens till en bråkdel kan sätta mig in i det. Fler än en gång har ordet medberoende dykt upp i mina tankar. Och jag har tänkt att jag vill skriva "sluta nu!!" att du KAN inte göra henne frisk. Och du gör dig själv mer sjuk. Ta hand om DIG och dina söner. Och i samma stund inser jag, att vad i helskotta vet jag. Jag som inte ens har barn. Vem är jag att säga åt någon okänd att lägga ner sin kamp, och möta den absolut värsta rädslan i att riskera att förlora ett barn... Så jag fortsätter läsa. Fortsätter förundras över styrkan, orken som finns fastän den inte finns egentligen.
Jag önskar dig SÅ innerligt en jul med lite lugn, med lite vila trots allt som är, och en massa värme från dina nära och kära.
Kära ni!
Tack.
Syster: Jag tänker inte släppa in henne, mer än som kär och älskad julegäst... Och behandlingshemmet - vad kan man säga? Jävla charlataner, kanske, eller lurendrejare som vill tjäna så mycket pengar som möjligt med minsta möjliga utgifter, på sånt som behandling... Jag är rasande, ursinnig, förtvivlad, och hjälplös.
Neia: jag är fullt medveten om faran med att vara "medberoende", och kämpar varje dag med det.
Det är förstås rädslan, nej skräcken, som ibland lägger krokben för beslutsamheten, det är otroligt svårt att hålla de gränser jag satt upp runt mej själv och mitt liv, d v s de delar som inte "tillhör" henne som mitt älskade barn, min enda värdefulla dotter. Men: jag försöker att trycka ner de där tankarna som undrar om hon kommer att göra sej illa nu när jag säger nej - eftersom jag vet att hon gör sej illa alldeles oavsett hur jag agerar.
Tyärr.
Så jag sliter med mina egna känslor, för det är känslorna som är slitsamma. Det är i princip väldigt lätt att säga stopp. Det är att hantera känslorna efteråt som är det svåra. Hon vet givetvis precis vilka knappar hon ska trycka på, och hennes personlighetsstörning gör att hon trycker, som fan, utan tanke på att hon gör illa.
Jag hade ett fantastiskt samtal med hennes storebror om just detta, det allra första faktiskt, och han är ARG - arg på henne, för att hon gör allting så svårt för mej, och för alla andra som älskar henne.
Och nej, jag kommer aldrig att ha ett val... Vad som än händer är jag hennes mamma, och jag är därtill den enda hon har. Därför får jag också förstås all skit.
Andra anhöriga har valet - hennes bröder har rätt att "välja bort" henne om det blir för jobbigt, men som mamma kan jag inte. Inte ens om jag rent "praktiskt" bröt all kontakt skulle jag slippa undan, det är jag övertygad om.
Men gränserna finns, var så säker. Och det är just det som gör det så svårt. Jag måste hålla mina gränser, och ta känslorna. Fy fan...
Ha en riktigt god jul, ni båda fina människor. Jag ska försöka med det också. Hur det än är - den lille ska ha en riktig jul!
Skicka en kommentar