Ibland är det som om det klickar till, och så trillar pluspoängen bara in, helt oväntat.
Jag har träffat en sjukgymnast som verkar fantastisk, och därtill själv har upplevt hur det är att ha akuta diskbråcksbesvär.
Min läkare har smärtproblematik som specialintresse, är stenhård, rak, utan krusiduller och har en nära anhörig med psykiska problem.
Nu tar jag tag i mej. Om inte jag håller ihop rasar mycket för många.
Dottern kom hit dagen efter hon drog från sjukhuset. Jag körde henne tillbaka till behandlingshemmet. Vi har många års svårigheter framför oss, det är jag fullt medveten om.
Men: jag måste konkretisera precis hur mycket hon får "inkräkta" på resten av mitt liv, annars går det inte, inte för någon av oss. Då går vi under båda två, och fort också.
Går det? Vete fan. Försöka måste duga, för nu.
1 kommentar:
Jag har märkt att när jag släpper taget lite så brukar det hända saker i mitt liv. Det är som om jag helt plötsligt blir mottaglig för det som kan hjälpa mig, människor eller företeelser.
Mitt kontrollbehov verkar stänga av de receptorer som är mottragare för hjälp utifrån.
Men rätt vad det är, när jag minst av allt anar det så korsas min väg av personer som har precis det där som jag behöver just då.
Det låter lite flummigt, det ÄR lite flummigt, men för mig fungerar det så.
Skicka en kommentar