torsdag 10 december 2009

Mummel om skjortor

En svart skjorta i egyptisk bomull, kan det vara nåt?
Eller svart, charcoal kallar de det, och den är randig, svart på svart, och jag tänker att om det nu inte vore så att den vackre unge mannen gått och blivit en vacker ung man skulle han fått en sjömanskostym med matchande mockasiner. Och hatt...

"Jag vill inte ha någon present, mamma", säger han och jag tänker att nånting gått fel, är han inte klok? Min förstfödde son fyller 20-nånting, han har födelsedag, för fan, klart han ska ha paket?!?

"Jag tror att den här dagen är mycket viktigare för dej än den är för mej", säger han, och jag tänker att det kan han nog hoppa upp och klappa sej på...

En av de viktigaste dagarna i mitt liv. Att efter störtförlossning och sugklocka och olidlig smärta få upp den spinkige lille nyfödingen på den just fyllda 20-magen går givetvis inte att 1. beskriva i ord eller 2. ens fundera på att inte fira.

Så: charcoalrandig skjorta i egyptisk bomull blev det. Och han blev glad. Tog på sej skjortan och skulle gå till jobbet vilket han inte fick förrän jag slitit den av honom och strukit den. Förstås...

En bra dag, en stund. Tills dottern ringer och inte vet om hon vill ha julpermis mer än just på julafton. Jag säger att jag kan tänka mej att hämta henne dagen innan och köra tillbaka henne på juldagen, men jag kör inte sammanlagt 20 mil på julafton, det gör jag inte. För även om det kanske inte blir så jävla mycket julefrid med alla krångligheter som börjar bubbla med resten av släkten så ska jag inte tillbringa julafton i bil. No way. Aldrig. Och inte då heller.

Jag ska vara med mina barn, så många som möjligt av dom. Äta hemgjort godis, marsipan, nougat, eventuellt lite mat också, kanske, och leka med vad leksaker som kan komma med tomten...

Alltid är det något, som min kloka mormor brukade säga. Skillnaden för mej nu är att jag faktiskt inte går med på vad som helst för husfridens skull, min eller andras. Jag inser förstås att dottern kommer att anse att jag är en stor skit som inte anpassar allting enligt hennes önskemål, men den smällen tar jag. Vi är nämligen fler som ska trivas och må bra - och den insikten kom bättre sent än aldrig...

Vad gäller mina syskon och föräldrar - så får de göra som de vill. Orkar inte ens fundera på att vara sambandscentral. Jag tillochmed vägrar. Till mångas chock och fasa.

Ego-Mummel är inte välkänd i de kretsarna!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Alltid är det något ja, och det är väl bättre sent än aldrig att man kommer på de.. =O)
Ta hand om dig.
Miss_Mad

Mummel sa...

Tack.
Tro't eller ej, men jag försöker. Ta hand om mej, alltså...

Det går bara inte så bra.

<