Jättejättejättebra mummel...

Så hur gick det då, med besök på behandlingshem och allt?

Tvingade ju dotterns pappa att följa med, och det inte enbart av egoistiska skäl. Visserligen har jag en period där jag känner att jag inte orkar vara ensamt ansvarig, där jag faktiskt inte orkar vara den enda i hela världen dottern vänder sej till, men till stor del var det givetvis just för dotterns skull: hon har längtat efter sin pappa i hela sitt liv. Han har glidit undan, inte velat vara förälder alls i de lägen hon verkligen behövt honom, men jag har tydligen inte helt gett upp försöken att få honom att fatta hur viktig han kan vara, hur viktig han faktiskt är...

Nåja. Han följde med. Hon verkade nöjd, och mina skuldkänslor är mina, att hantera... Jag hanterar. Jag säger till mej: hon vet att du alltid finns för henne, hon vet att målet var/är att få pappa involverad i hennes liv, hon vet att du känner dej skyldig och kommer att utnyttja detta faktum när tillfälle ges - nej, det där sista skulle jag väl inte skrivit, men sant är det, hursomhelst.

Hon ringde efter besöket, och kunde inte säga annat än "jättebra".
Allt var jättebra. Personalen - jättebra. Bemötandet - jättebra. Vad pappa tyckte - jättebra. Vad hennes tillresta psykolog tyckte - jättebra.
Så nu är avtalen skickade för undertecknande av hemlandstinget, och allt är klart för vistelse och vård/behandling. Vad säger man? Är det vård eller behandling som är rätt ord? Kanske båda?

Lättnaden är enorm, och även rädslan. Vet ju att det nu kommer några vidriga månader innan plats blir ledig, med ångest och ånger, rädsla för allt, och troligen några vändor med självskador och eventuellt också suicidtankar, kanske t o m -försök. Hjälper det att veta hur det blir? Inte ett skit...

Har ett ständigt pågående gräl med min mor, där hon gång efter annan anklagar mej för att vara negativ.
"Nu blir ju allting bra", säger hon, och jag tänker att det är tur att vi pratar via telefon, annars vore det läge att lappa till henne... Hur når man fram med det faktum att allt inte blir bra, att det allra bästa man kan förvänta sej, målet, drömmen, är att dottern får de verktyg hon behöver för att hantera sin ångest, hantera samhällets krav, hantera en vardag, för fan?!?

Jag vet inte hur, eller om jag ens ska fortsätta försöka. Men en sak vet jag, och det är varför jag blir så förbannad: för att mina så kallade närmaste inte kan acceptera mitt barn som hon är. Jag kämpar och sliter för att hon med rak rygg ska vara stolt över sej själv, för att hon ska känna att hon är den hon är och det är bra, även om det finns vissa beteenden som inte är bra, som definitivt inte är bra för henne, och som hon behöver lära sej att skjuta undan...

Stolt och stark vill jag att hon ska vara, stolt över den hon är, för hon är underbar. Att hon har vissa problem som andra inte har är inget att skämmas över, lika lite som hon skulle behöva skämmas om hon hade diabetes - hantera symtomen, lära allt som behövs för att ha ett bra liv, med det som gör henne speciell, som bidrar till att hon är den hon är...
Fan. Jag kan inte ens förklara här vad jag menar, hur ska jag då kunna få min familj att fatta???

Jag är stolt över alla mina barn. Jag älskar mina barn, och jag älskar att se dem för de individer de är, med särdrag som skiljer dem från alla andra i hela världen. Det finns bara en av varje, i hela världen, och jag har det enorma privilegiet att få följa, älska och stötta dem.
Just nu är jag extra stolt över dottern, eftersom hon visar att hon inte skäms. Hon står stolt i sej själv, i sina diagnoser, inget hymlande - och det är fantastiskt.

Det får mej att känna att jag faktiskt lyckats, med nånting. Med att få mina barn att känna att de är värdefulla för dem de är.
Vad de gör är nåt annat. Vad man gör kan kritiseras. Men det är en jävla skillnad på är och gör.
Och det är detta min mor aldrig lärt sej att skilja på...
Inte undra på att jag (och mina syskon...) har problem med skam, skuld och självkänsla...