Det doftar citronajax och rosmarin, och livet är ganska gott - förutom att jag städat och lagat mat alldeles åt helvete för mycket och nu inte vet om jag vare sej orkar äta eller festa, nästa steg i dagens plan...
Kroppjävel. Och dumma, dumma mej som vägrar att acceptera fakta, jag kan ju inte hålla på som förr, jag går ju sönder då!
Men egenskuren klyftpotatis med vitlök och rosmarin är så väldigt gott!
Prioriteringar. Det är där jag misslyckas varenda gång. Går över gränsen, och sen blir ingenting kul eftersom jag ägnar mej åt endera totalt ihopbryt med en bit kudde mellan tänderna eller maskhållning under kallsvettning, hög nivå.
Hur låtsas man ha kul en hel kväll när man knappt kan stå upprätt för att det gör så ont? Och hur i hela friden ska jag stå ut med att ha en massa folk hemma, glada vin- och öldrickande människor till allt elände, när jag egentligen vill göra som elefanten och gå iväg och dö ostörd?
Nåja. Mat finns. Vin finns. Varmvatten till lång dusch finns. Och jag förmodar att det bara är att go with the flow - blir det för åt helvete jobbigt går jag och lägger mej i stället för att vara party pooper!
Jag önskar att jag inte var så fattig. Jag önskar att jag hade råd att betala nån för en del av de där hushållsnära tjänsterna, de som är allra värst för min stackars kropp: fönsterputs, rengöring av målade ytor - och så golvtorkning... Dammsugning är ok, krävs ju egentligen ingen kraft, men när moppen ska fram blir det svårare.
Rent och fint är det. Mat luktar det. Nu: helg!
3 kommentarer:
Erkänner villigt att jag inte läst hela din blogg, vet alltså inte vad din smärta beror på, men att ha ont förstår jag. Lever med en whiplashad nacke sedan 11 år och så får det vara. Livet är en förändringsprocess, jag är glad jag lever, högsta vinsten sa läkarna - ta aldrig mer en lott, du har redan vunnit. Så jag är tacksam.
Jä--iga dagar gömmer jag mig helt, mindre jä--iga gömmer jag mig i färgglada scarfar som signalerar ont till min omgivning, bra dagar så skrattar jag och vandrar långa rundor med hunden. Jag har lärt mig sätta gränser, men struntar i dem de dagar jag vill, vet jag får betala i efterskott - är ok. T.ex. är det för mig ibland värt det, bara för att känna att huset skiner, att trädgården växer att jag fick vara med på långa vandringen.
Jag är jag, inte min skada, inte mitt skadade jag, jag hanterar genom att inte identifiera mig ned det onda.
Hoppas du kan få ngn hjälp med din sjukdom/skada, jag har haft tur, det är jag medveten om. Men, just därför tycker jag synd om och förstår din smärta tror jag.
Kram och hoppas kvällen blev lyckad.
Skrev ett långt svar till dej, men det försvann ut i cyberrymden...
För runt tio år sen slutade min vänstra sida att fungera som den skulle, och smärtan var... Ohanterlig. En magnetröntgen visade en cysta i ryggmärgen, ett hålrum som givetvis fylls med ryggmärgsvätska, och ett diskbråck i nacken. Hönan och ägget, medfött eller förvärvat, ingen vet. Jag föll långt och hårt, och det tog lång, lång tid att sörja - allt det som jag trodde var "jag" försvann ju, och jag hade en helt ny identitet att bygga...
Idag har jag ännu ett diskbråck i nacken och tre i ländryggen, och verktyg att hantera alltihop, ständig smärta i varierande nivåer plus långsam men stadig muskelförsvagning, främst i vänster kroppshalva, muskelspasmer och elände.
Min räddning har varit en fantastisk sjukgymnast med öppna sinnen, och vistelse på rehabklinik. Där lärde jag mej att acceptera och insåg att jag aldrig nånsin kommer att definiera mej själv som "sjuk"!
Jag är ofrisk, vissa dagar är värre, mycket mycket värre, än andra, men nån patient blir jag aldrig!!!
Mindfulness... Jag snubblade över dr Jon Kabat-Zinns metod, som utvecklades på University of Massachussets för svårt sjuka cancerpatienter, och därifrån gick jag tillbaka till ett liv.
Tyvärr är jag nu sådan att jag har svårt att se allt jag faktiskt k a n och g ö r, i stället för att se hur bra det är att jag klarar att jobba 75 % ser jag bara de där 25 jag har sjukersättning för - men jag jobba på den saken.
Givetvis är det så att det hade varit lättare för mej att hantera mitt livskaos om jag varit frisk, men nu är jag inte det. Det är bara att ta ett sammanbrott då och då, unna mej ett par dagars självömkan och tårar och raseri, och sen gå vidare med det som måste göras!
Och ja,jag gömmer mej också. Jag gömmer mej för att a n d r a inte ska identifiera mej med min jävla rygg, med att det finns saker jag inte längre klarar - men det ser jag som min mänskliga rättighet. Igelkottstrategi är det, ibland taggarna utåt, ihoprullad till en liten boll som inte syns och knappt finns - men andra dagar lunkar jag på så gott det går!
Tack för att du berättade. Som jag sagt tidigare, jag beundrar dig, det kaos du verkar kunna hålla stången. Du har kämpat enormt förstår jag.
Tack för att du skriver om ditt här,
öppnar din värld för en sådan som mig. Har inga kloka ord att avsluta med, vill bara tacka igen för att jag får dela. :)
Skicka en kommentar