onsdag 17 mars 2010

Mummel om motstridiga känslor

Det känns så konstigt just nu, jag har ganska svårt att hantera alla känslor som far omkring som skållade troll mer eller mindre utan uppehåll.

Å ena sidan är jag så ofantligt lycklig, så galen i min karl att det gör ont i mej ibland - och han är precis lika galen, vilket förstås gör saken väldigt, väldigt trevlig... Jag är fullt medveten om att en förälskelse enligt vetenskapen är att jämföra med en psykos, men det skiter jag i. Jag vill njuta varje sekund av den här tiden, vilket för mej till den andra delen av mitt liv.

Den del där rädsla, för att inte säga skräck, styr och tar över och försöker knuffa undan allt positivt. Den del som handlar om att hålla liv i dottern tills hon får sin plats på behandlingshemmet.
Hon är så rädd, så rädd, och jag gör mitt bästa för att göra som den där idioten till läkare sa åt mej för alla de där åren sen: utstråla lugn, trygghet och kärlek...

Vi gör mycket tillsammans nu, pratar mycket, och jag försöker stötta henne i allt det där som måste göras: boka biljetter för studiebesök, tjata om att hon måste ta med sina räkningar till ekonomihandläggaren eftersom förträngning bara gör saken värre, tala om forna erfarenheter av behandlingshem eftersom de är en del i hennes bas, i det som gör saken både lättare och svårare - hon minns ju hellre det svåra och jävliga än det som faktiskt var och blev så bra för henne...

Kämpar med att alltid försöka vrida tankarna så att de går lite mer i hennes banor, eftersom mitt sätt att tänka är så väsensskilt från hennes, jag måste försöka minnas att hennes hjärna inte funkar riktigt som min. Svårt det där. Omöjligt för så många, för mormor och morfar, särskilt morfar, för storebror, för mostrar och kusiner och många många fler.
Orkar inte med min far just nu, orkar inte höra ett enda "...men hon verkade ju så normal när vi träffade henne..." precis som om han förväntar sej att hon ska vråla och slita sitt hår varje sekund för att hon har psykiska problem - man är väl g a l e n då?
Trött på det. Trött på "...hon blir nog frisk" som om han aldrig nånsin lyssnat på det jag förklarat så många gånger, så många gånger har jag berättat om vad emotionell instabil personlighetsstörning innebär men han lyssnar inte, eller vill inte höra. Endera eller. Både och, kanske.

Hon sjunker och sjunker, de paranoida tendenserna blir värre, den sociala fobin också, och det känns som en evighet innan det blir en plats för henne, innan hon får komma till trygghet (även om det blir tufft för henne med behandling). Det är så stolligt med upplägget just nu, inte alls säkert att personal från landstinget får åka med henne - men hennes pappa kommer hursomhelst att vara med.

Det är ännu en sak som är väldigt dubbel för mej. Just nu känns allt övermäktigt. Just nu känns det som om det är en bra sak att jag tvingat på både dottern och hennes pappa detta, just nu vill jag inte vara ensamt ansvarig, inte vara den enda hon har, jag vill att de två ska kunna, och orka, ta upp kontakten och börja bygga en vuxenrelation.
Jag har talat om för dem båda två att jag inte tänker agera mellanhand alls, att de får ta det de har mellan sej (eller inte har, kanske) själva, och jag tror att det är hennes pappa som har mest problem med det.
Han ser sej själv i spegeln när han ser henne. Han ser ett barn när han ser henne. Han måste komma över både sej själv och det där idiotiska viset att behandla henne som om hon var 12 år...
Men det är jobbigt. Jag har det svårt med det där, eftersom jag tillbringat så mycket tid med att försöka få de där två att se varandra över huvud taget...

Nu ska jag vara småbarnsmamma, och försöka att inte längta ihjäl mej efter älsklingen som jag inte fått se eller röra på många timmar... Och hade det här varit ett sms hade jag stoppat in en rodnande smiley!

6 kommentarer:

Systerdyster sa...

Javisst är det häftigt att vara tokkär?

Du har det tufft med din omgivning.
Dotterns pappa som verkar vara i klss med mina söners pappa. Nu har jag klippt alla kontakter med honom och inser att jag mår så otroligt mycket böttre. Jag har ett tyngre lass att dra men energin har ökat sedan jag inte låter honom dränera mig på den.
Och alla dessa förnekare...som om alla psykiskt sjuka vore vettvillingar och inte kan vistas i annat än madrasserade rum. Men - jag tror det beror på mänslkig oförmåga, att bl.a. din pappa känner sig så maktlös inför en sjukdom som är så lömsk. Jag slätar över lite. Men det är ibland som när jag ser anhöriga eller förresten även kollegor som flåshurtigt säger till en döende att "om några veckor är du uppe på benen igen". Det ÄR svårt att tala om sjukdomar.

Hoppas att du får styrka och klarar av att ta en dag i sänder. Kramar!

olgakatt sa...

Du är både stark och klok men man har ju gränser för vad man orkar med av ifrågasättande av en oförstående omgivning.Så det är säkert rätt att avskärma det som tär på energin och dlegera ansvar till dotterns pappa!
Önskar dig och henne framgång i behandlingen!

Mummel sa...

Dotterns pappa står givetvis för generna till personlighetsstörningen, men det visste jag ju inte då, för höge farao...
Men det är inte en ursäkt, bara en förklaring. Egofixerad egoförklaring. Ergo!
Jag har lagt ner försöken att få honom att fatta att det är han som är föräldern, och därmed ansvarig för att relationen upprätthålls, han har alltid skuldbelagt barnen. Varför skulle han sluta med det nu???
Och det tär som fan, förstås, trots allt det fina jag skrev ovan. Känslomässigt vill jag fortfarande att det ska finnas en pappa, en BRA pappa, en pappa som älskar villkorslöst och inte med motkrav i varenda liten skitsak.

Gäller även mej själv, naturligtvis. Min far har ingen personlighetsstörning, han har en generationsstörning, och den är tyvärr icke-behandlingsbar.
Jag har försökt, believe me, men också där lägger jag ner, flera gånger i månaden... Sina föräldrar blir man inte av med, särskilt inte som man är den enda av 4 döttrar som ställt upp för dem på ålderns höst. De andra är jävligt smarta och håller sej undan förutom till festliga tillfällen!

Tack för era fina ord. Jag tror faktiskt nu, tror på en framtid,känner hopp, och det gör dottern också. Mellan rädsleattackerna och panikångesten, vill säga.

Anonym sa...

Men du..

Alltså, min kära vän..

Du är fasiken helt fantastisk. Otroligt jävla fantastisk!

Du delar dig i precis så många delar som behövs för att ALLA ska få sin beskärda del.

Mummelkvinnorna är ibland, som just,nu ute på uppdrag på inte mindre än 5 mer eller mindre omöjliga ställen..

Korkade morfadern, får sin tålmodiga förklaring gång efter annan. Själv hade jag slagit ihjäl gubbfan med någon bra psykologibok.

Dottern får ditt erfarna stöd. Allt efter hennes behov. Som du kan utan och innan vid det här laget. Jag tror jag hade kedjat fast mig vid ungen av pur rädsla. Och hade fått en ännu sjukare unge på kuppen.

Exetpappan rullar du ut röda mattan för. Vidtar alla nödvändiga åtgärder och tar ett steg tillbaka och finns som "back up" vb. Ja.. Själv hade jag efter gråt/skrik och elände anmält honom till polis, soc, psyket och Postkodlotteriet som helvetets straff. ( Vem känner någon som vunnit i det lotteriet?).. Hahha.. Ingen glömmer sin egna postkod, alltså omöjligt att gå ur! ;-)

Sönerna.. Du duttar och oroar dig. Vadderar dem med kärlek när de är hos dig. Och räcker till men ser inte det. Glömmer att titta på arbetet du klarat galant. Själv hade jag nog tiggt om mer, blivit en klängig mamma, helt enkelt!

Kärleken.. Ja.. Den kärleken. Du har tusen saker som du måste göra. Du vågar inte unna dig. Du tro inte du är viktig, tja.. Kanske lite då. Vad hade jag gjort.. Förmodligen sugit mig fast som en igel, för att sen be honom dra åt helvete.. Kom inte hit och knacka på mitt sköra skal. Jag är värdo! Ta någon annan.. Hade jag sagt..


Men inte du inte.. Du är en fantastisk kvinna. Viktig och värdefull för många.

Pok

Malladuärbeundransvärdbralla

Mummel sa...

Mallavän!

Jag har, givetvis och vid många tillfällen upplyst kärleken om att jag är värdo och han måste vara minst lika störd som dottern om han inte fattar att han borde vända och springa så fort han bara kan - men han säger att nähä du, det gör jag inte, jag vill finnas här för dej...

Svårt att stå emot, det. Och jag kämpar ner min rädsla och tänker att fan, livet är kort, ta det du kan få i lyckoväg och njut, det kan ta slut vilken dag som helst, passa på att leva så många underbara "nu" det går...

Det dåliga samvetet inför sönerna mina gnager, men den store går ju faktiskt att prata med, och han är en härlig en, bekräftar mej på ett sätt jag vare sej väntat eller velat, egentligen. "Men mamma, det är okej", säger han och förklarar att han förstår hur jag känner men inte håller med, han har inte känt sej särskilt ouppmärksammad - och ljuger han gör han det bättre än han nånsin gjort, den ungen har aldrig kunnat ljuga för mej, jag ser det direkt och det retar honom oerhört...

Kan min dotter få en bättre relation till sin far än jag har är målet uppnått... Jag är medveten om att det är HÖGST otroligt, han är minst lika störd som hon är, och jag har nog faktiskt mer eller mindre gett upp - men inte riktigt, tydligen. Nu är hon vuxen, så jag har satt stopp för "mellanhandandet", de får hålla eventuell kontakt utan min hjälp (d v s ingen i normalfallet) men i det här läget så... Ja, kan man göra flera flugor på smällen är det väl dumt att inte försöka? För 1) jag vill inte vara den enda hon har, orkar inte, förmår inte mer, VILL INTE och 2) han bor runt 5 mil från behandlingshemmet, vilket är åtskilligt mindre än när 50...

Du är snäll. Rar. Underbar. Mer! ;-) (har kanske lite bekräftelsebehov själv?)

Kram

Jazzy sa...

Det är så hemskt att allt ska ta sån lång tid, behöver man hjälp vill man ha den DIREKT!!! Inte vänta hur länge som helst. :@
Jag hoppas att hon får en plats på behandlingshemmet snart!

<