Mummel om kakbak

Förr bakade jag ofta. Kakor, bröd, tårtor - å, dessa mästerverk till tårtor, alla födelsedagar skulle det vara hembakad tårta (prinsess med grön marsipan var populärt, sen pinnocchiotårta, sen... Minns inte, men det ändrades med stigande ålder på barna!) och sju sorters kakor, bullar, sockerkaka, rulltårta...

Sen la jag ner, allt la jag ner, ingen bakning mer. Ingen tid, ingen ork, ingen lust.

Nu har jag bakat igen, hela lägenheten doftar, och den lille är lycklig, så lycklig.

"Min mamma har en massa recept", säger han, och bläddrar bland registerkorten i lådan. "Från a till ö", säger han, och hittar tårtrecept efter min mormor, och då måste jag förstås baka tårta.

Jag tycker om att baka. Att kladda ner mej, att smaka deg och smet, ge små klumpar kakdeg till enda hemmavarande barn, låta honom slicka skålen när jag gjort sockerkakssmet sådär som mormor gjorde när jag var liten.

Uppe i stugan fanns en underbar kvinna som jag och min lillasyster hälsade på. Hon gjorde sockerkakssmet till oss, inte för att baka utan för att vi skulle få äta smet med sked. Vilken lycka!
När mina stora barn var små och vi var fattiga som kyrkråttor blev det ibland kakdeg eller sockerkakssmet i stället för godis, för ägg, mjöl, socker, smör fanns ju alltid - och det pratar de fortfarande om, ibland. De pratar om det som om det var b r a, inte som om de missade nåt eftersom mamma aldrig hade pengar, och jag tänker att många av skuldkänslorna är alldeles alldeles onödiga. Inte har de lidit!

Nu finns en massa kakor i frysen, och jag känner mej glad. Jag känner det som om det där med bakning och matlagning kanske kan göra comeback i mitt liv, som så mycket annat har gjort. Bra annat, bara positiva saker hittills, och krävs det inte mer än lite bakning för att höja trivselnivån ställer jag gärna upp!

Jag fick möjlighet att ge min dotter kakdeg och smakprov också, och det kändes så bra... Hon kom hit, och stannade länge, länge, och det känns bra.
Hon lider så oerhört nu, och jag kan inget göra. Att inget kunna göra är alldeles fruktansvärt, och jag är glad för varje liten sak som gör henne lite gladare, få en liten stund av hennes liv att kännas okej.

Idag är en riktig njutardag för mej och min lillkille, och om det är nånting jag ska försöka lära honom är det att ta vara på de här stunderna, de här dagarna som inte är nåt särskilt så där egentligen - men som ger så mycket i sina små, små glimtar av lycka och lugn. Mysa på soffan med frukost. En påse lördagsgodis. Campa i tv-rummet.

Och äta kakor. Inte alls dumt...