Mummel om girighet

Det funkade med madrassen!
Jag skuttade ur sängen i dag, inte ett spår av den vanliga morgonsmärtan, men jag tycker inte om att ligga en decimeter högre än älsklingen!

För jag är girig. Jag konstaterar att jag bara vill ha mer, mer och mer, och jag vill ha det nu! Misstänker att det kan bero på rädsla, rädsla för att det ska ta slut, att det här fantastiska oxycotinruset bara ska upphöra, att jag ska dras tillbaka ner i det svarta hålet, den där existensen utan liv...

Allt är inte bra. Det är faktiskt riktigt jävligt, just nu. Jag är säker på att min dotters armar är fulla av nya sår, att hennes ångestnivåer ligger skyhögt, och jag känner mej mer hjälplös än nånsin just nu.
Igår var en extrajävlig dag, och jag orkade inte ens svara de första åtta gångerna hon ringde. Eller så. Kanske var det fler gånger, t o m. Det kom sms med otäcka små meddelanden om mående och vad hon måste för att må bättre - och hennes måsten hänger i hop med prestationer från min sida, förstås.
Hon måste köras från hemstaden till en vän i grannstaden. Hon måste ha kontakt med nån på psykmottagningen. Jag ska köra, jag ska ringa. Och jag kan inte.

Snart slut på bensin, och inte några pengar att tanka för. Och vem ska jag ringa på psyk? Psykologen som följde med henne till sjukhuset i Stora Staden för att hon skulle få en plats på avdelning, en plats hon skrev ut sej ifrån på Valborgsmässoafton för att hon ville festa?

Ja, jag är förbannad, det är jag. Jag vet att hon inte har några pengar kvar, och jag vet att pengarna som skulle räcka till slutet av månaden har gått till fest. Jag vet att jag satt i timmar med henne och vårdpersonal för att få en inläggning till stånd, och att hon sen spottade på oss alla - igen - genom att skriva ut sej eftersom det var fredag och Valborg och "jag ska ju snart flytta, jag vill vara med mina vänner".

Jo, jag vet. Jag vet att hon inte har nån impulskontroll, att hon inte kan hantera pengar, att hennes störning gör att hon inte anser att hon spottar på nån när hon ogiltigförklarar allas ansträngningar för att hjälpa henne - men jag känner så här just nu.

Så känner jag. Ilska. Uppgivenhet. Hjälplöshet. Förmodligen är jag förbannad för att jag är hjälplös, inför hennes psykiatriska problem och inför verkligheten som den ser ut...

Så girigheten består. Jag vill ha mer, jag vill ha allt, och jag vill har det nu.
Jag vill att allt ska lösa sej, att dottern tar tag i det som måste göras, och att hon får komma till behandlingshemmet. Jag vill ha en vardag med min älskling, en vardag som gör att jag kan tanka på oxycotin ständigt och hela tiden.

Helst ville jag vara rik och vacker också, inte är allt det där så himla mycket att be om???