söndag 2 maj 2010

Mummel om stilla lycka

Solen ger sitt bästa majansikte genom skitiga fönster, det är tidigt, tidigt och att jag vaknade i svinottan beror på den älskade.

Vid fyradraget kom han, rättså på snusen, och om och om igen försöker han förklara hur mycket han tycker om mej.

"Vet du hur mycket jag tycker om dej?", säger han. "Du är..." och där stoppar det. Han tiger en stund och säger att han inte kan förklara, det bara är, nånting, nånting så stort att det inte går att formulera.

Jag vet vad han menar, jag känner det. Det där stora, som inte går att förklara. Allt det där tycka-om-et, i hela kroppen, hela tiden. Ibland som ett stilla skvalpande, ofta som en storm med vågor högre än allt.

Det är stort, och det går inte att förklara. Det är. Och jag är tacksam.

Igår satt jag på samma vis, här vid köksbordet, och kände mej bara lycklig. Den älskade sov, lillsonen sov, men jag visste att de var där, nära, och jag badade i den där stilla lyckan som bara en lägenhet full av kärlek kan ge.
Den där lyckan jag kan vila i är en otrolig lättnad, en räddning i allt det svåra. Jag känner inte som jag gjorde förr, jag känner mej inte skyldig på samma sätt för att jag kan vara lycklig, må så bra, vara så fylld av förälskelse och passion, när dottern mår så dåligt. Det har inte med varann att göra. Det är snarare så att den här överraskande vändningen i mitt liv har gett mej styrkan att fortsätta orka. Att ha mer att ge henne.

Insikten att man inte har ett avgränsat mått kärlek att ge kom när hon föddes. Jag hade under graviditeten varit ledsen för den nya lillas skull, jag förstod inte hur jag skulle kunna älska en unge till så som jag älskade storsonen, men när hon kom förstod jag att det inte fungerar så. Det blir bara mer att ge, helt enkelt. En individ till kommer in i ens liv, en helt annan än den man älskar så vilt men likväl älskar man lika vilt, om än inte på samma vis... De är olika, barnen, och kärleken är fascinerande på så vis att den formas efter person.

Kärlek till barn och kärlek till en man spelar förstås inte i samma division, kan inte jämföras. Men principen är densamma, tror jag: den formas efter person, efter relation. Det är fantastiskt.

2 kommentarer:

Systerdyster sa...

Underbart att läsa dina ord.

Yvonne sa...

Så underbart att du kan må bra och njuta mitt i allt! Du har rätt att vara lycklig, rätt att inte känna skuld för att du är just lycklig.Att du får styrka till att orka vidare är väl bra?!
Styrkekram till dig.

<