Min läkare är underbar. Jag avgudar honom, och litar fullkomligt på honom. Han står fast, vid min sida, ibland skyddande framför, mot försäkringskassans idiotier, och han lyssnar, och vet.
Säger: Du kan inte klara detta ensam, och det finns tyngd bakom orden, sanning, för han har en nära anhörig som är bipolär - han vet alltså, spekulerar inte bara, tröstar inte, utan konstaterar.
Men han är som läkare är nuförtiden. Han säger: Hur vill du göra? och jag tänker att vad fan, det är ju du som är läkare, inte jag, jag kan berätta hur det känns men jag vill att du ska bestämma!
Det gör han alltså inte. Och jag bestämmer, inte utifrån fysiken utan ekonomin. Jag går alltså upp i arbetstid trots att jag har svårt att klara det lilla jag gör nu, för annars går det åt pipan. Stress. Ekonomistress, och det är bland det värsta man kan utsätta sej för...
Fram till semestern kör jag 75 %, sen är det fem veckors ledighet, och efter det blir det full tid igen. Lagom till den mest hysteriska valbevakningen...
Har lite ångest för det, för tänk om jag inte fixar det, tänk om jag går sönder igen?
Kan inte tänka så, för då blir jag galen. Kör, tänk inte. Sug in all den härliga underbara positiva energi som omger och ge fan i att spekulera i elände! Också det är en svår vana att bryta, den där vidriga vanan att i varje situation leta efter allt det som kan gå åt helvete, försöka förebygga alla problem innebär ju faktiskt att man alltid letar bekymmer - eller hur?
Inte det. Inte mer.
Nu ska jag inte bara trappa upp jobbet, utan också positivt tänkande. Låta bli att leta katastrofscenarier, låta bli att tänka vad-är-det-värsta-som-kan-hända, leta bra saker i stället, leta positiva vinklar i stället.
Är inte det en bra intention, åtminstone?
1 kommentar:
Det kan man lugnt hålla med om. Ibland verkar det som om du skämdes för t.ex lyckor i ditt liv. Häng upp dig på dem i stället!
Skicka en kommentar