Sitter och försöker jobba, men mitt medvetande är hela tiden någon annanstans, det är stört omöjligt att koncentrera sej!
Jag har flera stora, tunga jobb på gång, och mitt i alltihop en massa glada studenter som släpps ut och måste fotograferas och stoppas i tidningen och i bildspel på webbsajten, det är fullt upp - och mitt huvud är fullt av annat.
Lånelöfte klart, och bud lagt. Det är nervöst som fan, vi har båda bostäder att sälja, tänk om de inte blir sålda, tänk om vi sitter med dubbla eller tredubbla kostnader i månader, tänk om...
Hela tiden. Och samtidigt är det så spännande, så alldeles alldeles underbart, jag försöker att vänja mej vid den här berusande känslan av att ha en framtid, att ha ett liv att se fram emot - men det gör jag inte. Vänjer mej, alltså.
Går tillbaka i bloggen och läser, och ryser och gråter, för det har varit så förfärligt, så tungt och svart och hopplöst, och det har varit det länge.
Ändå finns ju inte allt som hänt med här. I mina skrivböcker hemma finns allt, och dem tänker jag inte ens öppna.
De får packas ner i en låda som tejpas igen ordentligt, silvertejp i långa banor, runt runt lådan ska den gå så att det blir nästan omöjligt att öppna den.
Vissa saker mår bäst av att glömmas, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar