Okej. Nu är jag ledsen och gråter.
Jag är så besviken och förtvivlad, och jag kan konstatera att barn är den största gåvan och den största rikedomen - men också den största källan till förtvivlan och besvikelse.
I flera år har jag försökt behandla min äldste som som en vuxen människa när han är hemma. Han är ju dock 23 och klarar sej själv nio av årets månader, eller hur? En vuxen människa som ska dela min vardag under en begränsad period, så har jag försökt att se det.
Så har det alltså inte fungerat. I tre fyra år (mer, kanske, beror på hur man räknar) har han med jämna mellanrum flyttat hem, vi har diskuterat igenom saken innan, bestämt hur mycket han ska betala, vad jag förväntar mej (att han ska vara en bidragande kraft i hushållet, inte en belastande), vad han förväntar sej - och varje gång har det slutat likadant: han bär sej åt som en jävla snorunge, skapar kaos och oreda både fysiskt och psykiskt, bidrar inte med ett jävla dugg...
I år är det extra besvärligt. I dag är det extra besvärligt. Igår när jag kom hem såg det ut som om det brutit ut krig i mitt hem, och jag gav honom ett ultimatum: endera börjar han göra rätt för sej, fysiskt och ekonomiskt, eller så flyttar han. Han kan hyra sin systers lägenhet, den står tom, och även om det kostar honom bra mycket mer än det jag vill ha för att han får bo i mitt hem är det ändå nånstans att bo.
Idag lovade han att hjälpa mej att bära utrensat skräp till en container som lämpligt nog står här ute. Lovade och svor. Flera gånger. Efter trettitvå ursäkter. Som vanligt m a o.
Men inte är han här, inte. Han stack till golfbanan med ett gäng kompisar tidigt i morse, och klockan 15. oo börjar han jobba.
Ska packa hans grejor. Kräva tillbaka nyckeln.
Nu är det nog.
Nog med tårar efter brutna löften, till mej eller till lillebror. Ska han ha privilegier får han visa att han förtjänar dem.
Han får bli vuxen nu, inför mej också. Jag fixar inte att han regredierar och blir en tonåring så fort han kommer hem.
Kalla mej dålig mor om ni vill, men sån här skit tar jag inte, inte ens från mina barn.
Och jag har fanimej uppfostrat honom bättre än så!
3 kommentarer:
Heja dig! Du är en BRA mor som inte daltar med smitare!
Han kom hem med svansen mellan benen...
Och tog två timmar ledigt från jobbet för att göra det han lovat - men det var ett gräl som hette duga före det!
Nu hoppas jag att han förstår att det faktiskt är allvar, och att jag slipper mer tårar och ilska över smitningar och brutna löften!
Och såklart förlåter man. Så är det med barn, dem kan man ju inte ens skilja sej från!!!
Det här gav mig råg i ryggen! Tack Mummel för detta kloka inlägg.
Skicka en kommentar