Ny termin, och jag är nog lite orolig för hur lilleman ska klara sej...
Vilket är helt vansinnigt, eftersom han är en mycket intelligent liten pojke, nyfiken och kvick i skallen, och han älskar att lära sej nya saker, att diskutera och att fråga.
Men jag vet hur det funkar. Jag vet att mitt sätt att "uppfostra" mina barn gör att de får bekymmer i skolan. Jag vet att min lille plutt kommer att få ta mycket skit under de år som kommer.
Vadan detta? Jo, jag läste det här, och det gav en hel del minnesglimtar, inte bara från barnens skoltid utan också min egen.
Jag var en av de Duktiga, ända till nian. Då hade jag tröttnat, och tillbringade mer tid med att skolka än att vara i skolan. Trots det gick jag ut med ett medelbetyg på runt 4,6, och det berodde på dels att jag varit "duktig" så länge, och dels på att jag skrev lysande på de allra flesta prov. På den tiden var det alltså kunskapen som avgjorde, jag vet att min klassföreståndare - som jag hade i svenska, engelska och tyska - tänkte sänka mina betyg i alla tre ämnena, men inte kunde göra det eftersom jag skrev femmor på de nationella proven...
Mina stora barn har haft en hel del problem med lärare genom åren, och det beror på att deras korkade mamma lärt dem att inte ta det som sägs som sanning utan kräva både förklaringar och hållbara argument... En hel del lärare tycker väldigt illa om såna barn, nyfikenhet och lärdomstörst passar inte in i skolan, det finns inte tid att tillfredsställa barn som är... Vad ska jag säga här och fortfarande vara politiskt korrekt?
Barn som inte är som den accepterade normen, kanske. Inte passar i de formar som skolan gör åt våra barn, rund plugg i fyrkantigt hål funkar icke.
Det finns helt enkelt inte resurser, inte för att stötta dem som lär lite långsammare, inte för att hjälpa de barn som är lite kvickare att lära att utvecklas så långt de kan.
Mina söner är kvicka i skallen, nyfikna och intelligenta - och det går inte alls ihop med dagens skola. Lilleman fick börja skolan ett år för tidigt eftersom jag såg tecknen, mindes hur den store tröttnat på skolan redan på mellanstadiet, tröttnat på att sitta utan att göra, trött på att bli ombedd att vara tyst när han ställde frågor.
Och jag oroar mej, oroar mej alldeles väldigt. Han ligger högt över målen för sin årskurs, trots att han är ett år yngre än de andra barnen, och han hamnar i detsamma som hans bror hamnade i: får inte stimulans, och hittar annat att sysselsätta sej med än skolarbete, som att yra runt i klassrummet, spela apa och snacka med kompisar...
Pratar och pratar med lärare, men når fan inte fram. De vill gärna hänga upp sej på att han är ett år yngre och att hans runtyrande och snackande beror på att han inte är "socialt mogen", och jag blir lika förbannad varje gång - ser de inte att de kväver honom? Ser de inte att de går rakt emot allt som står i skollag genom att inte ge honom utrymme att utvecklas efter sin förmåga?
Nej, det gör de inte. Och jag tänker att det är ganska eländigt att det ska vara ett handikapp att var begåvad, att det ska vara negativt att ligga högt i intelligens - och att lärarna inte kan ge fan i att bedöma utifrån personlighet när de sätter sina omdömen...
Ska ringa honom idag och kolla hur det går. Försökte få hans idiot till far att inse att ett barn måste sova ordentligt, att det är absolut nödvändigt att han som förälder går in och styr upp när ungen går och lägger sej, hur jobbigt det än är... Oro och oro, jag har en eldklump i magen när jag tänker på min vackra, intelligenta, känsliga, empatiska yngste son som har år efter år av kamp framför sej för att få vara sej själv, och jag hoppas att jag lyckas stötta honom i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar