Mummel om världens bästa lilleman

Jag är en fantastiskt lyckligt lottad människa, och det är jag noga med att tala om för mej själv och mina närmaste varenda dag.

Ibland blir det extra tydligt, ibland hisnar jag och blir nästan lite yr av allt jag har, av att jag har så många omkring mej som jag älskar och som, faktiskt, älskar mej.

Det har varit väldigt jobbiga veckor nu, nästan en månad av flyttkaos och en massa jobb mitt i allt, av konflikter med storsonen som gränsat till öppet krig, av småirritationer som skulle ha kunnat bli storbråk - men vi har tagit oss igenom, vi har öppnat kommunikationskanalerna och vägrat att gå och småtjura utan att tala om varför, och det är bra. Mer än bra. Mycket mer än bra, om sanningen ska fram!

Den som imponerat mest är min lille, min älskade lille vackre son som är så klok och insiktsfull och omtänksam. Det är förstås så, det måste vara så att han haft ofantligt tråkigt, alla vuxna har sprungit omkring som yra höns och knappt haft tid att prata med honom, än mindre aktivera honom... Så vad har han gjort? Han har hjälpt till, det är vad han gjort, hjälpt till på alla tänkbara vis, burit och fixat och packat och packat upp, installerat och konstruerat, micklat ihop och micklat isär - och inte gnällt ett enda gnäll. Inte tjatat ett enda tjat, heller, inte om nånting.

En oförglömlig episod är när jag var iväg till lägenheten och mina grabbar var hemma här och jag, till min stora fasa, till min stora skam, helt glömt bort det där med mat. Lunchdags hade kommit och gått, och den väldigt snabbväxande lille mannen var förstås hungrig som en varg. Så vad gör han?
"Jag fixar lite lunch", säger han till min käraste, och så gör han det. Det rör sej inte om mer komplicerade grejor än att mikra en Billy's pan pizza, men ändå...

Vi pratar mycket också, jag och min sistfödde, och mitt hjärta blöder för hans skull, för att hans stendumme far inte inser vilken skatt han fått att förvalta. Det är tre veckor sedan de sågs, men inte en enda gång har den idioten ringt för att prata med den lille. Den lille har ringt sin far, däremot, och man kan ju tycka att idioten borde inse att barnet längtar efter honom, för hur det än är har han bara en enda pappa.
Igår längtade han väldigt, och ringde för att fråga om de inte kunde ses i helgen, han tänker på (och pratar om) att mamma ju "lånade" honom en långhelg mitt i hans fyraveckorsperiod hos pappa, mamma sa att hon inte klarar sej i en hel månad utan sin lille pojke, så varför gäller inte samma sak med pappa?

Så han ringde för att fråga. Och fick till svar att det kanske skulle gå att ordna, kanske kunde de ses en sväng i helgen...
Han var så ledsen, så ledsen, men skulle aldrig visa det, inte öppet. Han är så lojal och beskyddande i sin kärlek, min fantastiske lille son, han förklarar och bortförklarar och förlåter och förlåter och förlåter - och jag skulle vilja slåss!!! Hur kan en vuxen man, far till ett enda barn i hela världen, behandla detta enda barn som om han var ett besvär???

Måste släppa. Kan inte. Körde förbi huset igår, och fick ångest ännu en gång, det ser obebott ut, trädgården är alldeles igenvuxen, gräset decimeterhögt, fönstren flagar färg, och där ska mitt barn bo halva sin tid... I ett hus där han inte vågar vara ensam på övervåningen. Med en trädgård han inte kan leka i.

Vad är det vi gör mot våra barn?