torsdag 27 maj 2010

Mummel om stegvis upptrappning

Min läkare är underbar. Jag avgudar honom, och litar fullkomligt på honom. Han står fast, vid min sida, ibland skyddande framför, mot försäkringskassans idiotier, och han lyssnar, och vet.
Säger: Du kan inte klara detta ensam, och det finns tyngd bakom orden, sanning, för han har en nära anhörig som är bipolär - han vet alltså, spekulerar inte bara, tröstar inte, utan konstaterar.

Men han är som läkare är nuförtiden. Han säger: Hur vill du göra? och jag tänker att vad fan, det är ju du som är läkare, inte jag, jag kan berätta hur det känns men jag vill att du ska bestämma!

Det gör han alltså inte. Och jag bestämmer, inte utifrån fysiken utan ekonomin. Jag går alltså upp i arbetstid trots att jag har svårt att klara det lilla jag gör nu, för annars går det åt pipan. Stress. Ekonomistress, och det är bland det värsta man kan utsätta sej för...

Fram till semestern kör jag 75 %, sen är det fem veckors ledighet, och efter det blir det full tid igen. Lagom till den mest hysteriska valbevakningen...
Har lite ångest för det, för tänk om jag inte fixar det, tänk om jag går sönder igen?

Kan inte tänka så, för då blir jag galen. Kör, tänk inte. Sug in all den härliga underbara positiva energi som omger och ge fan i att spekulera i elände! Också det är en svår vana att bryta, den där vidriga vanan att i varje situation leta efter allt det som kan gå åt helvete, försöka förebygga alla problem innebär ju faktiskt att man alltid letar bekymmer - eller hur?
Inte det. Inte mer.

Nu ska jag inte bara trappa upp jobbet, utan också positivt tänkande. Låta bli att leta katastrofscenarier, låta bli att tänka vad-är-det-värsta-som-kan-hända, leta bra saker i stället, leta positiva vinklar i stället.

Är inte det en bra intention, åtminstone?

tisdag 25 maj 2010

Misstag att tro på lugn och ro

Det är som det är.
Man tror att våren och värmen och kärleken och allt det där positiva ska innebära att livet blir sådär skönt lunka-på-igt, en tid av ro, av lugn i kropp och själ - men så är det givetvis inte.

Ni vet alla de där historierna man läser om wii-spelande som slutar i olyckor? De där historierna man inte riktigt tror är sanna, för så klantiga kan väl folk inte vara?
Om man tar en åttaåring som visserligen blivit tillsagd tusen gånger att ha remmen om handleden och hålla avstånd till tv:n men som spelat bowling med storebror och även gummifarsa (hans ord, inte mitt...) som inte har remmen på och ger honom en lördagsmorgon när mamma sover för en gångs skull så får man en smashad lcd-skärm...

Jomenvisst. En lagom fin 32-tums-tv, inköpt för tre år sen, får man 500 kronor i ersättning för av försäkringsbolag, drulleförsäkring och allt. Kan tala om att man inte får en ny tv för den summan. Inte ens en gammal får man, om man nu inte varit sjukskriven och har en ekonomi i spillror och är rädd att snart snart kommer nån jävla kronofogderäkning som man inte kan betala på villkors vis och då är det kört med husköpsplaner och...

Så ja. Men vi får låna en gammal fin tjock-tv av älsklingen, så vi klarar oss. Och den vilde lille sonen har ännu en gång lyckats med att klämma ur sej odödliga ord. Då, den där hemska lördagsmorgonen, kom han till gummifarsan och sa: "Du är välkommen på min begravning."
Jo, han sa så, alldeles på riktigt. Min älskling lyckades både hålla sej för skratt och inte gå in i totalpanik, frågade vad som hänt och fick reda på att wii-kontrollen träffat vänsterkrysset på tv:n och "mamma kommer att dööööda mej!".

Gjorde jag inte. Den ångest och ånger min älskade lillson genomled räcker långt. Bestraffning är för övrigt inget jag tror värst mycket på, vilket inte innebär att handlingar inte får konsekvenser, tvärtom. Blir inte mycket extraköp nu, vilket förstås kommer att drabba den lille förövaren...

Snart snart åker dottern, och jag vet inte riktigt vad jag känner. Skräcken och paniken ligger hela tiden på lur (kommer jag att lyckas stötta henne igenom de här sista dagarna inför avresan, kommer hon att orka, kommer hon att orka behandling, kommer det att bli som jag hoppas på, ber om, en möjlighet för henne att äntligen få ett liv...) och jag får dåligt samvete eftersom jag längtar så tills hon reser - så ska man väl inte känna? Inte ska man väl känna lättnad när ens barn ska vara femti mil bort i mer än ett år, kanske aldrig flytta tillbaka för den delen?

Det är som det är. Lugn och ro får jag vänta på. Hoppas på. Och jag får verkligen försöka blåsa liv i den stackars bloggen, saknar den, saknar er, saknar möjligheten att bara få skriva för skrivandets skull, inte för att det måstes.

Men lycklig, det är jag. Övar mej på att känna den, lyckan. Övar på att säga allt som måste sägas för att det inte ska bli fel. Övar på allt det där jag inte gjort i mitt förra liv, allt det där som gjorde att relationer smulades sönder och rann iväg.
Inte den här gången. Den här gången som ska bli den sista och den bästa.

söndag 9 maj 2010

Mummel om konstigheter

Har skrivit flera inlägg som jag trodde jag publicerade - men inga kommer ut?!?
Nåja. Förmodligen är det jag som gör nåt, vad det nu kan vara, som gör att det blir fel. Men hur svårt är det att klicka på "Publicera inlägg"-knappen?

Kaos. Dottern mår sämre än nånsin, isolerar sej, klarar inte ekonomin, klarar inte att vänta, klarar inte tanken på att väntan snart är över.
Storsonen ringer mitt i natten och har brutit handen, snubblade bara och landade på handen, tydligen (mitt i studentfest, givetvis, så han var glad ändå, kan man säga) och var tvungen att ringa mamma. Gör mej glad - när jag kommit över att han väckt mej, då.

Lillkillen är underbar, även om de där första dygnen vid hembyte knäcker mej, allt tjafs och bråk som blir, varenda gång. Byta hem, byta regler, komma in i rutiner med mat på bestämda tider och läggning i tid på kvällen. Och respekt för varann, framförallt det. Attityden han tar med sej från pappa är riktigt oroande, och inte något som accepteras hemma hos mamma... Stackars lillen, det måste vara otroligt förvirrande med föräldrar som är så fundamentalt olika!'

Kärleken växer och frodas, även om jag nog är lite störd av att jag saknar så otroligt mycket när jag inte kan vara med honom. Jag villhöver honom alldeles väldigt - och det är, mestadels, alldeles underbart! Det enda negativa är jag. Min jävla attityd, kanske. Den där som gör att jag har så svårt att ta emot.
Jag övar. Praktiskt kognitiv beteendeterapi med hjälp av levande verktyg... Kan bara sluta bra, eller hur?

Nu ska jag vara ledig, ledig tillsammans med två av mina grabbar, och det är ren lycka. Rikast i världen. Trots allt.

fredag 7 maj 2010

Mummel om girighet

Det funkade med madrassen!
Jag skuttade ur sängen i dag, inte ett spår av den vanliga morgonsmärtan, men jag tycker inte om att ligga en decimeter högre än älsklingen!

För jag är girig. Jag konstaterar att jag bara vill ha mer, mer och mer, och jag vill ha det nu! Misstänker att det kan bero på rädsla, rädsla för att det ska ta slut, att det här fantastiska oxycotinruset bara ska upphöra, att jag ska dras tillbaka ner i det svarta hålet, den där existensen utan liv...

Allt är inte bra. Det är faktiskt riktigt jävligt, just nu. Jag är säker på att min dotters armar är fulla av nya sår, att hennes ångestnivåer ligger skyhögt, och jag känner mej mer hjälplös än nånsin just nu.
Igår var en extrajävlig dag, och jag orkade inte ens svara de första åtta gångerna hon ringde. Eller så. Kanske var det fler gånger, t o m. Det kom sms med otäcka små meddelanden om mående och vad hon måste för att må bättre - och hennes måsten hänger i hop med prestationer från min sida, förstås.
Hon måste köras från hemstaden till en vän i grannstaden. Hon måste ha kontakt med nån på psykmottagningen. Jag ska köra, jag ska ringa. Och jag kan inte.

Snart slut på bensin, och inte några pengar att tanka för. Och vem ska jag ringa på psyk? Psykologen som följde med henne till sjukhuset i Stora Staden för att hon skulle få en plats på avdelning, en plats hon skrev ut sej ifrån på Valborgsmässoafton för att hon ville festa?

Ja, jag är förbannad, det är jag. Jag vet att hon inte har några pengar kvar, och jag vet att pengarna som skulle räcka till slutet av månaden har gått till fest. Jag vet att jag satt i timmar med henne och vårdpersonal för att få en inläggning till stånd, och att hon sen spottade på oss alla - igen - genom att skriva ut sej eftersom det var fredag och Valborg och "jag ska ju snart flytta, jag vill vara med mina vänner".

Jo, jag vet. Jag vet att hon inte har nån impulskontroll, att hon inte kan hantera pengar, att hennes störning gör att hon inte anser att hon spottar på nån när hon ogiltigförklarar allas ansträngningar för att hjälpa henne - men jag känner så här just nu.

Så känner jag. Ilska. Uppgivenhet. Hjälplöshet. Förmodligen är jag förbannad för att jag är hjälplös, inför hennes psykiatriska problem och inför verkligheten som den ser ut...

Så girigheten består. Jag vill ha mer, jag vill ha allt, och jag vill har det nu.
Jag vill att allt ska lösa sej, att dottern tar tag i det som måste göras, och att hon får komma till behandlingshemmet. Jag vill ha en vardag med min älskling, en vardag som gör att jag kan tanka på oxycotin ständigt och hela tiden.

Helst ville jag vara rik och vacker också, inte är allt det där så himla mycket att be om???

torsdag 6 maj 2010

Misstag att sova borta...

Det där med att sova borta är en tveeggad historia.
Jag somnar lyckligare än jag kan minnas att jag varit - och vaknar med smärtor som inte är av denna världen.
Får rulla ur sängen, rent bokstavligt. I morse trodde jag på fullt allvar att jag inte skulle komma upp alls, låg på rygg som en skalbagge och vågade inte röra mej, det gjorde alldeles för ont. Bara tanken på att försöka vända mej på sidan och försöka sätta fötterna i golvet gjorde mej gråtfärdig, och jag funderade över hur förödmjukad man egentligen kan bli, att be sin älskade knuffa en ur sängen måste komma ganska högt upp på den listan!

Med stor svårighet kom jag ur sängen. Med stor svårighet kom jag också nerför trappan och fram till min handväska så jag kunde få fram mina piller. Det var ännu en stunds panik innan jag kom så långt ner att jag kunde nå den - väskan alltså - men det löste sej. Kaffe klarade jag också av att fixa, och efter nån halvtimme började medicinen verka såpass att jag nästan började känna mej som en människa igen. Det var några minuters ren skräck när vänsterbenet bestämde sej för att totalt försvinna och inte fungera, men det gick också över.

Kaxade till mej ordentligt, nog mycket för att snöra på mej Reebookskorna och ta en promenad, visserligen finpromenad i lågt tempo, men dock en promenad. Våren har smugit sej på, det knoppas och brister både här och där, och älv och sjö låg spegelblanka, så vackert att det inte är riktigt klokt. Tänk, att ha det så bra! Ett par hundra meter, och så strandpromenad så långt man bara orkar.

Jag orkade lite för långt. Jag är helt hopplöst på så vis, tar alltid i för mycket, och får lida för det efteråt.
Nu lider jag.
Men ser med stort nöje den älskade piska madrass... Han har fått för sej att en extra madrass nog gör susen, att jag måste ha en extra madrass nu när jag sover här, så det är väl bara att testa, då! Det ser lite tokigt ut med höjdskillnaden i dubbelsängen, och jag påpekade att det blir attans obekvämt och framförallt opraktiskt, men min älskade säger att det är ju precis som en gammal hederlig 90-säng, det har vi väl fixat förr...

Imorgon visar det sej hur det funkar med madrassen. Jag hopppas att det funkar...

onsdag 5 maj 2010

Mummel om galenskap

Jag befinner mej i ett konstant tillstånd av galenskap, och har efter moget övervägande beslutat mej för att stanna där.
Är galen i honom. Vill vila i hans armar, hans doft, i kärleken. Vill inte ha med verkligheten att göra, inte tänka på att tangentbordet på min dator håller på att gå sönder, inte tänka på att min ekonomi till sist verkligen håller på att rasa efter sjukskrivningen, vill inte tänka på att jag inte vill veta vad dottern gör, har gjort, tänker göra - jag vill bara vara tokkär och galen.

Idag tar jag hans parfym mellan brösten innan jag går till jobbet. Jag tänker att kanske det gör att jag står ut under alla dessa timmar jag inte får se honom, men inser snabbt att det förmodligen blir alldeles tvärtom - att känna hans doft gör längtan värre.

Vi diskuterade galenskapen igår, och var överens om att bejaka den. För varför ska man inte??? Varför ska man gå och fundera över vad folk ska säga, tycka, tro när det kanske är allra sista chansen att vara så här galen?

Ingen mer gång för mej, tack så mycket. Det här blir den sista - slutgiltiga - kärleken.

Och jag tänker unna mej, av hela mitt hjärta, hela min kropp och hela min själ.
För kärlek är inte bara vacker, den är förbannat skön också!

måndag 3 maj 2010

Mummel om trötthet

Vaknar av att kroppen skriker av smärta, klockan är alldeles för lite, jag behöver sova, sova mer, jag vill inte vakna, vill inte ha ont.

Tänker på helgen, på hur rädd jag blev av dotterns sms där hon skrev att jag inte behövde komma till sjukhuset, inte plocka upp henne där på avdelningen hon flyttats till och hjälpa henne att hämta grejor från lägenheten, för hon var inte där.

Inte där?!?

Jo, jag vet. Och jag borde veta bättre. Jag borde inte känna mej så ledsen som jag gör, borde inte känna ilska och den här vidriga bitterheten som knackar mej i skallen och frågar om jag är dum i hela jävla huvudet, trodde jag verkligen att hon skulle stanna på sjukhuset? Trodde jag verkligen att hon skulle tänka längre än till att festa med kompisarna på Valborg?

Jo, det trodde jag nog. Jag trodde nog att hon insåg att hon faktiskt behöver vila sej nu, att det varit alltför mycket ångest och självskador och självmordstankar den senaste tiden. Att det faktiskt var dags att få lite stöd, känna lite trygghet i att ha personal runtomkring dygnet runt.

Jag tänker på hur jävligt det var att alls få en plats till henne. Hur rasande hon var över att bli hemskickad förra veckan. Hur de ställde upp från öppenvårdens sida, verkligen ställde upp, och såg till att hon blev inlagd.

Sen kom fredag kväll. Sen kom fredag kväll, som också var Valborgsmässoafton, och då var det inte lika intressant att ha en plats på avdelningen.
Inget nytt. Inte heller något nytt att hon kommer att få ångest över hur hon bestämde sej för att agera, att hon kommer att ångra det och vilja ha min hjälp för att få en ny plats på överbelagd avdelning.

Så nu är jag trött, fysiskt och mentalt. Jag är trött på att försöka hjälpa och stötta och förstå. Jag är trött på att inte förstå, så är det.
För det är så svårt att förstå hur det funkar därinne i hennes skalle. Jag har läst mej till hur processerna ser ut, har en teoretisk förståelse och skulle förmodligen kunna föreläsa om det, men känslomässigt förstår jag inte.
Kopplingar handling - konsekvens - ansvar funkar inte alls, och kanske kommer det den här gången att sluta med att hon vänder sej ifrån mej, med att jag blir en av de "onda" - men så tänker jag förstås varenda gång nåt sånt här händer...

Jag vet att min egen fysiska smärta dränerar mej, gör det svårt för mej att orka med, men jag har lik förbannat svårt att inte få skuldkänslor för min oförmåga och min trötthet.

Idag är jag ledig, och har inget inbokat alls, och jag är glad för det. Jag är glad för att jag kan ägna mej åt att vila den här gamla trasiga kroppen och åt min älskling. Att tänka på vad som kommer att hända, vad som kan komma att hända, är bara destruktivt. Inget sånt, då!

söndag 2 maj 2010

Mummel om stilla lycka

Solen ger sitt bästa majansikte genom skitiga fönster, det är tidigt, tidigt och att jag vaknade i svinottan beror på den älskade.

Vid fyradraget kom han, rättså på snusen, och om och om igen försöker han förklara hur mycket han tycker om mej.

"Vet du hur mycket jag tycker om dej?", säger han. "Du är..." och där stoppar det. Han tiger en stund och säger att han inte kan förklara, det bara är, nånting, nånting så stort att det inte går att formulera.

Jag vet vad han menar, jag känner det. Det där stora, som inte går att förklara. Allt det där tycka-om-et, i hela kroppen, hela tiden. Ibland som ett stilla skvalpande, ofta som en storm med vågor högre än allt.

Det är stort, och det går inte att förklara. Det är. Och jag är tacksam.

Igår satt jag på samma vis, här vid köksbordet, och kände mej bara lycklig. Den älskade sov, lillsonen sov, men jag visste att de var där, nära, och jag badade i den där stilla lyckan som bara en lägenhet full av kärlek kan ge.
Den där lyckan jag kan vila i är en otrolig lättnad, en räddning i allt det svåra. Jag känner inte som jag gjorde förr, jag känner mej inte skyldig på samma sätt för att jag kan vara lycklig, må så bra, vara så fylld av förälskelse och passion, när dottern mår så dåligt. Det har inte med varann att göra. Det är snarare så att den här överraskande vändningen i mitt liv har gett mej styrkan att fortsätta orka. Att ha mer att ge henne.

Insikten att man inte har ett avgränsat mått kärlek att ge kom när hon föddes. Jag hade under graviditeten varit ledsen för den nya lillas skull, jag förstod inte hur jag skulle kunna älska en unge till så som jag älskade storsonen, men när hon kom förstod jag att det inte fungerar så. Det blir bara mer att ge, helt enkelt. En individ till kommer in i ens liv, en helt annan än den man älskar så vilt men likväl älskar man lika vilt, om än inte på samma vis... De är olika, barnen, och kärleken är fascinerande på så vis att den formas efter person.

Kärlek till barn och kärlek till en man spelar förstås inte i samma division, kan inte jämföras. Men principen är densamma, tror jag: den formas efter person, efter relation. Det är fantastiskt.
<