torsdag 13 januari 2011

Gnälligt mummel

Jag rullar ur sängen på morgonen, före klockan fem eftersom jag måste försöka få fart på kroppen ordentligt innan dagen börjar. En näve piller, en kanna kaffe - och så, vänta.
På att medicinen ska kicka in så att jag klarar att duscha. På att den ska dövas lite, min gamle vän smärtan, så att jag ännu en dag tror att jag ska överleva, klara av att jobba, ta hand om det nödvändigaste här hemma, fixa allt runt lilleman...

Släpar mej igenom arbetsdagen, med all fysisk och psykisk stress som följer jobb och arbetsplats, måste hinna det fackliga också, och helst utan att glömma något, utan att låta smärtan ta över vare sej kropp eller sinne, hålla mej över ytan.

Ändå: allt är så otroligt mycket lättare nu.

Jag har min älskade som stöttar kropp och själ, som ger det där fantastiska skimret i vardagen, som får mej att se skönheten i vintermörkret. Dottern är säker - så säker hon kan bli med sej själv som sin värsta fiende, då! - och gör otroliga framsteg, och vi har hopp på ett vis vi aldrig förr haft när det gäller hennes möjligheter och förmågor. Jo, jag säger vi, för hon kan se det själv också, oftast.
Pratade med en kollega igår om det här med hur personlighetsstörningar kan slita sönder allt, hur svårt det är att faktiskt förstå (helt omöjligt, förstås, för vi som är någorlunda normalstörda kan ju aldrig riktigt förstå, så är det bara) hur det snurrar i hjärnor som är något annorlunda skapade, och hur avstånd växer med raketfart när människor runtomkring vägrar att ens försöka - för där finns orsaken till glappet mellan mej och min ursprungsfamilj. Jag orkar inte vara förstående och pedagogisk mer, de får fortsätta att förtränga och förvrida, jag lägger min energi på dem som är mitt ansvar: mina barn.

Är det svårt för min älskade? Det tror jag. Men både han och barnen är så generösa, bjuder in varandra, och jag känner mej så lyckligt lottad.

En dag till. Halva veckan avklarad. Kanske fixar jag resten också, jag måste fixa resten också, för jag fick inte chefen att underteckna ansökan om högriskskydd före nyår så jag kan inte ta några sjukdagar förrän kära försäkringskassan behandlat just inskickade papper.
Som vanligt blir det väl att komplettera. Eller fixa nytt läkarintyg eftersom det medföljande skrivits på fel blankett eller nånting lika upplyftande. Nånting brukar det bli, även om jag skickat exakt samma papper som förra året...
Är så jävla glad att min förra läkare övertalade mej att gå med på icke-tidsbegränsad sjukersättning på de där eländes 25 procenten jag inte kan jobba, bara tanken på att ha fk som en kvarnsten runt min hals (igen!) gör mej alldeles matt... Hoppas fortfarande på att nån gång klara av att jobba heltid, men förstår förstås att det är osannolikt - men målet finns.
Inte idag, dock. Idag ska jag bara ta mej igenom, och hoppas på att jag har nog med kraft kvar för att orka vara vaken tills älsklingen kommer hem från sitt kvällsskift...

4 kommentarer:

Systerdyster sa...

Men du är inte gnällig! Jag tror inte att det går att beskriva, det här att inte ha en god hälsa, att andra ska begripa hur mycket energi det tar. Så jag instämmer i gnällandet. Det är antagligen inte förrän man drabbas av ohälsa som man begriper hur tacksam man borde ha varit. (Det finns väl ordspråk om det där) Kronisk värk suger sådana oerhörda mängder energi och för egen del har jag lagt ner kampen om att försöka få 25% sjukersättning. Jag hankar mig fram och arbetar 73% men så värst fett blir det ju inte.
Jag är också lyckligt lottad att ha en man som står ut, trots att jag inget orkar och ofta bara dimper ner raklång efter jobbet.

Underbart att läsa att det fungerar med kärleken och barnen. Du är värd en massa kärlek!

Saltistjejen sa...

Jag tycker du verkar otroligt stark!!! Med en massa klokskap och kärlek och värme i hjärta och själ! :-)

Får man lov att fråga vad din dotter har problem med? Har ni en "diagnos"?

Varma kramar!

Mummel sa...

Går så bra så, hon har diagnos emotionell instabil personlighetsstörning, det som förr kallades (och fortfarande kallas) borderline.
Och det - är inte lätt!

Saltistjejen sa...

Okej nej det förstår jag är tufft. Väldigt tufft.
Men tänk ändå en sådan tur hon har som har en mamma med ett så stort hjärta! Och jag är glad att du lyckas se de bra sakerna i tillvaron också trots det som är jobbigt.

<