tisdag 25 januari 2011

Mummel om magkänslor

Jag har oro i magen igen, och kan inte ignorera känslan, eftersom jag insett att den stämmer. Varje gång.
Och jag undrar varför...
Det brukar börja som en krypande känsla i kroppen, med att jag vaknar på natten av ingen anledning alls, och när det hela utvecklats till en brännande boll i magen händer något.

Med dottern, eller med den lille. För det mesta är det dottern det gäller, och så är det nu. Jag försöker fortfarande övertala mej själv att jag inbillar mej, att det bara är nånting jag hittar på, men det är alldeles för många gånger nu, och givetvis är det så att jag snabbare går från vag oro till ren skräck, också.

Har försökt få kontakt med dottern, men hon har inte varit värst intresserad av djupare samtal, bara "...allt är ok"-svar, och jag tror henne inte. Hoppas på att få prata ordentligt med henne idag, är tidigt uppe trots sent jobb, men vad ska jag säga?

Jag säger som det är: min mammamage reagerar, och jag vill veta vad som händer. Vill inte göra som förr, vänta på att hon ska ta första steget, för det slutar för det mesta med drama och katastrof.
Som sist. Vill inte att hon sticker därifrån igen, för jag tvivlar på att hon får komma tillbaka då. Tvivlar på att finansiären tolkar det som framsteg...

För hon gör framsteg. Hennes storebror pratade om det, att hon utvecklas och att det märks att det händer saker, positiva saker, och det vill inte säga lite när det kommer från honom. Han håller nämligen distans, han orkar inte vara involverad, och det gör mej glad att han kan se att det finns hopp för henne, och för deras relation.

Att vara anhörig är svårt. Som att ta sej över ett golv fullt av vassa glasbitar är det, och man får skador som inte läker ordentligt, sår som rivs upp igen och igen. Och jag vill inte tas med överraskning igen, jag vill vara beredd, jag vill kunna förbereda mej för vad-det-nu-är jag blir tvungen att göra.

Kanske ska jag övertyga mej om att det är inbillning ändå? Kanske ska jag inse att det aldrig går att vara beredd på vad en människa som saknar impulskontroll gör?

Nej. Då kommer jag aldrig att orka, och orka måste jag, hon har ingen annan som orkar.

4 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Skickar en kram även om det kanske inte är till så mycket hjälp.

Mummel sa...

Tack.
Jo, det är till hjälp - det värsta är nog alltid känslan av att det bara är jag som finns för dottern, så alla kramar uppskattas!

Yvonne sa...

Hej Mummel
Visst är det underligt hur man på något sätt vet att det är något galet... även om de svarar "rätt", även om man inte ens pratat med dem - känslan finns där, den där välbekanta obehagliga känslan.... och så går "filmskaparen" i en igång, och man skapar scen efter scen.
Jag hoppas också att hon stannar på behandlingshemmet och fortsätter göra framsteg - för sin egen skull och även för dig och andra i din närhet....
Jag håller tummar och tår för att din känsla är "fel", och för att du ska orka ännu en gång om det är "rätt" känsla - och det kommer du att göra, gång efter gång efter gång.... för vad finns för val...
Du fixar det!
Styrkekramar till dig/Yvonne

Mummel sa...

Tack rara Yvonne!
Det där med orka är egentligen något som borde forskas på, för det är ett jävla mirakel att man inte gått under för länge, länge sedan - och att alla de där gångerna när man sagt att nej, det går inte, jag förmår inte mer, det är omöjligt att ta det här en gång till har slutat med att man orkat en gång till, och ännu en gång, och...

För det är som du säger: det finns inget val.
Bördan är egentligen alldeles för stor, vetskapen om att jag är den enda som finns för henne när det är som värst tynger mer än något. För vad händer om jag faktiskt inte orkar en dag?

Bara att hålla sej på benen, bokstavligt och bildligt. Sammanbrotten får jag ta på min egen tid! ;-)

<