söndag 2 januari 2011

Mummel om bloggdöd och nytt år

Är bloggen död? Är det slut på mumlande och misstag?

Nä. Inte då. Det går inte, jag måste ha kvar min ventil, och även om det ibland är glest mellan inläggen kommer det att mumlas på. Misstag görs nog också, är jag rädd, och de kommer, de också.

Men nu? Inga misstag alls, inte på ett tag, åtminstone...

Julen har varit fantastisk, nyårsfirande likaså. Min älskling har nu överlevt Det Stora Eldprovet, en familjesammankomst med hela min familj... Födelsedag, tre av fyra systrar närvarande, och diverse avkommor därtill. Det är en väldans massa folk, kan jag lova, och det är ett kackel utan dess like, men min käraste skötte sej exemplariskt (liksom barnen, även om dottern var nära att vända i dörren när hon insåg vilken folkmassa hon hade att förhålla sej till!), och blev godkänd av storasystrarna - inte för att det spelar nån roll, men ändå.

Det är en otrolig känsla jag lever i just nu, för nu har vi klarat oss igenom ett helt år, jag och kärleken. Nu kan vi minnas tillsammans resten av livet, och minns gör vi. Mirakelmannen är kvar, och vi fortsätter att vara sådär fjolligt tokkära så att tillochmed ungdomarna rodnar, och en sak är säker: vi unnar oss själva detta.

För så är det väl? Jag unnar mej själv detta, och jag tänker fortsätta med det.

"Mamma, om det där med karma finns blir du drottning i ditt nästa liv", sa min äldste son till mej innan han for till andra sidan världen, och jag grät. Grät, och sa att fan heller, jag vill vara hankatt i en lagård, det är vad jag vill, för vore det inte ett fantastiskt liv?
Förstås blir jag otroligt glad av sånt, och inser att hur det än varit så vet mina barn att jag gjort mitt allra bästa, att jag gjort allt jag kan för dem, för oss, och att jag kommer att fortsätta med det också.

Dottern är hemma på långpermis, och har basläger hos oss. "Hemma", säger hon, och det är bra och dåligt, för hemma vill jag att det ska vara för dem, men ändå inte.
Hon var här på nyår, med mej och lillebror och älsklingen och min vän och hennes fjortis, hon ville inte festa med vänner eller pojkvän, "det blir bara drama och fylla och bråk och skit", som hon sa, och jag blir så stolt över henne.
Om och om igen visar hon hur hon växer. Hur hon tänker först och agerar sen, och igår kom jag på mej med att låna ut nog med pengar för att hon skulle kunna få en mini-pc, något jag aldrig hade gjort för ett par år sen. Inte för ett år sen heller, för den delen - vilket jag sa åt henne.
"Det har jag full förståelse för", sa hon, "jag hade inte lånat ut pengar åt mej själv, ens. Men nu vet du väl att jag betalar tillbaka?"
Och jag vet. Vilket känns helt sjukt, för genom alla dessa år har all tillit smulats sönder och jag blir ganska stolt över mej själv när jag inser att jag faktiskt väljer att börja om, ge oss en nystart, se henne som hon är nu, inte då. Se hennes kamp och hennes framsteg, inte forntidens svek och elände. Därför står vi varandra närmare än nånsin, och det ger styrka åt oss båda.

Mitt liv är fantastiskt, vilket är ett mirakel. Mirakel finns, och det är helt klart att kärleken är en vidunderlig kraft. Min tacksamhet över livets mirakel har inga gränser, och jag njuter oändligt av att tänka på resten av mitt liv - jag har ju halva kvar!

5 kommentarer:

Plastfarfar sa...

Kul att det går bra nu. Det förtjänar du.

Y sa...

Jag läser hos dig och tänker att det nu är sista kapitlet i en bok där många tårar flödat.

Uppföljaren, det är den du börjar skriva nu.

All lycka min vän. Det som har hänt dig detta år, bär jag med mig som ett litet bevis på att underverk sker.

Varmaste kramar! <3

Yvonne sa...

Ah Mummel!
Sååååå underbart härligt för dig!
Det gör väl inget att det är långt mellan blogginläggen... detta var ju ett mycket positivt "utsläpp" ;D
God fortsättning, kram/Yvonne

Systerdyster sa...

Glad läsning! Du är värd alltihop (som du har slitit) och, ja - jag tror på karma! Önskar dig allt gott nu och i framtiden.

Mummel sa...

Tack, ni alla!

Och jovisst, nu är det uppföljaren som påbörjats, och det känns fint.

Nog vet jag att det kommer svåra stunder, bakslag och elände - men det är livet som händer, och livet är inte en dans på rosor, även om det finns mycket att njuta av...

<