Ajajont-mummel

Jag visste det, och trodde mej beredd att möta det, men teori och praktik är, som vanligt, en bit isär.

Förmodligen är det så att man förtränger hur ont man faktiskt kan få emellan varven, helt säkert är det så, och det är väl en evinnerlig tur, det.
Som att föda barn, ungefär. De av oss som provat var väl helt övertygade om att det inte skulle bli fler barn när vi var mitt i slutskedet av förlossningen, men för min del blev det lik förbannat två till... Även om jag mycket väl minns tankarna när dottern föddes, "hur kunde jag vara så dum att jag gör det här en gång till???" tänkte jag, och ändå, tolv år senare, blev det en till!

Det var ändå en konstruktiv smärta, det gav resultat, s a s, och därför kan jag förstå varför. Jag försöker övertyga mej själv om att det är lite samma sak nu, att de här uppöveröronensmärtnivåerna kommer att mattas av, och att de leder framåt, mot styrka och piggare tider, mot en kropp som faktiskt mår bättre - men det är svårt.

Hittills hänger jag i. Jag gör min kardio/konditionsbit som uppvärmning, och nu har jag ett nytt tortyrinstrument att varva cykel och stavgång med: en crosstrainer. Får med armarna med den, och axel- skulderparti är viktigt i min värld, så det blir nog bra. Kommer jag att avsky den lika mycket som jag avskyr motionscykeln? Att trampa utan att komma någonstans, utan mål, har aldrig varit min grej, men måste man så måste man. Om man vill ha ett liv. Om man vill leva, inte bara finnas.
Så tänker jag, och kör igenom ett av mina otaliga sjukgymnastskapade program, lite lite nu, mer sen, tålamod är viktigt eftersom jag vet att jag går sönder om jag lägger på för mycket i taget för tidigt...

Så qi gong-programmet som är som stretching, varje led och varje muskel gås igenom, och det är faktiskt ganska fascinerande att, ännu en gång, inse att det sätter fart på kroppen på alla möjliga vis, som till exempel morfinmagen - jag slipper ta cilaxoraldroppar för att kunna gå på toa... Bagatell, säger ni, men så är det banne mej inte, inte när man är så förstoppad att det känns som om magen ska explodera.

Och meditation, förstås. Mindfulnessövningar, Jon Kabat-Zinn är ännu en gång en av mina bästa vänner, hans röst ger mej möjlighet att gå ner i lugnet, i friden, och hjälper mej till tålamod.

Jag tänker: varför släpper jag allt detta om och om igen när jag vet hur mycket bättre jag mår när jag tränar, både fysiskt och mentalt?

För att det gör så jävla ont. Inte ett par dagar, inte träningsvärk (för träningsvärk är skönt ont, så skönt är det att känna att jag har muskler, att jag kan vara stark...), utan veckor, månader, då livet går in i ett rött dis...
Är väl lite rädd också, rädd att min omgivning inte ska orka de här veckorna, för jag är inte trevlig, inte glad, och givetvis växer rädslan även om min älskade säger att han förstår, även om lillen säger att jag är duktig, så duktig, och att det blir bra sen....

Blir det bra sen? Det måste jag ju tro. Klart jag tror. Jag vet.
Men ändå...