Idag ringde min chef, och innan samtalet var slut hade jag gråtit lite - det gör jag i och för sej rätt ofta nu, men ändå.
Det var inga ledsna tårar, dock, för min chef är bra. Jävligt bra, tillochmed. Därtill har hon är mor "som du skulle träffa, ni skulle ha mycket att prata om, som till exempel hur många gånger ni gått ett år eller så över gränsen av ren envishet i stället för att ta hand om kroppen!", som hon sa.
Jag har alltså mycket bra stöd från jobbet. Från kollegor, som vill ha mej där men inte som jag varit, för "det är fan inte kul att se dej när du har så ont", som en av dem sa, och från cheferna, som påstår att det kommer en tidning varje dag i alla fall, "även om det inte blir lika bra gjort som när du är här"...
Gissa om det värmer? Det är så svårt för mej att inte gå till jobbet, så svårt att hålla fast vid de kloka tankar jag har nu: få ordning på kropp och själ och hitta balansen igen innan jag återgår, fräsch och pigg som en nyponros.
Kanske inte riktigt, men nästan. Får jag tid på mej kommer jag att bli så mycket mer effektiv, och det tjänar förstås alla på i längden.
Man måste leva också, inte bara överleva en dag i taget, eller timme, eller sekund när det är som värst. Det måste finnas kraft och energi kvar till det som egentligen är viktigt, de nära och kära, för det man tycker om att unna sej som belöning för allt det där jobbandet...
"Ta den tid du behöver, hellre det än att det blir två steg fram och ett tillbaka", sa min chef, och henne måste jag ju lyssna på.
Inte två steg framåt och ett tillbaka. Härifrån är det framåt, uppåt, och vidare, även om jag vet att jag kommer att kräla omkring i det svarta hålet en hel del under kommande veckor och månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar