Nja, inte riktigt, kanske, men nära har det varit...
Och allt på grund av mej själv. Inga ungar inblandade denna gång, för dem går det bra. Dottern mår bättre och bättre, har flyttat till halvvägslägenhet och bakar kakor och pysslar och njuter av livet (jo, jag vet att smekmånaden tar slut och att bakslag kommer, men det skiter jag i nu, för hon mår BRA!!!), storsonen har fixat jobb över sommaren, bra betalt på Stor Tidning, lägenhet är också klart i Stora Staden, och vad som händer efter sommaren tänker vi inte på, en sak i taget, och just nu är det BRA!!!
Lillsonen är vacker och frisk och glad (nästan alltid, hans pappa är fortfarande knäpp och jag är fortfarande övertygad om att det är asperger eller så, men det är en skitsak i det stora hela) och det går fantastiskt bra i skolan och med kompisar, och även om farmor är förtvivlad över att han inte vill klippa håret och ser ut som en flicka mår han BRA (och är därtill klubbmästare i pingis och ska gradera upp sej ett bälte i karate vilken dag som helst).
Men jag...
Var på magnetröntgen och fick för första gången nästan panik, ny apparat som var ännu trängre och lät ännu mer än den gamla, hujedamej. Inga resultat ännu, men jag har fått tid hos ortoped och är livrädd. För att det ska bli operation. För att det inte ska bli operation. Kan inte ha det så här, orkar ju knappt med mina vanliga problem och smärtor, allt som kommer utöver blir lätt för mycket.
Som nu.
Känns som om jag inte klarar nånting. Inte gör nån nytta. Är en onödig människa som inte gör nån glad. Spelar liksom ingen roll att mina närmaste är underbara och älskar mej, att mina kollegor säger positiva och uppskattande saker - jag är så låg, så låg och vet inte hur jag ska kunna börja klättra upp ur det här svarta hålet.
Mina småplantor slokar och känner nog av min negativitet. Ingen energi, ingen kraft, ingen framtidstro. När det gäller mej själv, menar jag, inget annat.
Min älskade älskar mej. Vi gifter oss snart. Och inte ens det kan ge mej den där fantastiska lyckokänslan som det gjorde för bara någon månad sen.
Smärta är nedbrytande. När man har så här förbannat ont hela tiden, aldrig får vila, kommer till sist gränsen. Nu låtsas jag bara, låtsas orka, men egentligen orkar jag inte. Tycker så förfärligt illa om mej själv...
4 kommentarer:
Mummel - det ÄR nedbrytande att ha smärta. Den som inte haft det eller, så möjligen läst på i ämnet, fattar inte hur fullständigt förödande det är. Det suger så mycket energi av både kropp och själ, man blir bokstavligen ett vrak till slut. Ja, det var väl uppmuntrande ord?!? Men det är som om all ens kraft går åt till att hantera smärttillståndet och att man till slut bara är en liten blöt fläck.
Jag tror att jag till slut nådde min botten när det gällde smärtan, det var precis som med alkoholen. Till sist blev jag villig att göra precis vad som helst, låta operera mig och t.o.m. gympa. ;-)
Gott att läsa att resten av livet fungerar för dig. Jag undrar om det är en högre makt som ser till att det är så eller om det är så att man inte tillåter sig känna smärtan när resten av livet är kaotiskt? Märkligt är det, ändå.
Varm, stor styrkekram!
Jo, det är dränerande, på alla plan! Man kan tycka att tio års erfarenhet borde ge mej lite att luta mej mot, men icke...
Grejen är att minsta lilla extrasmärta ovanpå den vanliga knäcker mej, så enkelt är det. Och jag pallar inte mer nu, så håll tummarna för att doktorn anser att det attans diskbråcket i ländryggen ska bort! Med det borta är förhoppningsvis livet tillbaka till "normalsmärta" igen, och jag kan minska morfindoserna, eller ta bort helt och hållet.
För det är förstås inte bara smärtan som är tröttande, att gå på så höga doser (syntetiskt, bör jag väl säga) morfin gör mej trött och seg och tråkig.
Tack för att du piggar upp mej lite, och som sagt: håll tummarna!!!
Men så är det ju; går man omkring med kronisk smärta av något slag, så lär man sig hantera juste den smärtan. Eller kroppen lär sig. Minsta lilla extra, som vanlig huvudvärk eller tandvärk blir olidlig. Det finns ganska mycket forskning om det här. Det är som om smärtan blir som en allergi, kroppen och själen slår tillbaka hundrafalt när det gör ont på något nytt sätt. Därför är det viktigt att mota Olle i grind på ett tidigt stadium, att gå omkring med värk är inte bra på något vis, dessutom befinner sig kroppen i ett ständigt stresstillstånd.
Jag håller förstås tummarna för att du får en operation. Min smärta i nacken är som bortblåst, mina diskbråck i ländryggen bråkar däremot mer och mer. :-( Och att vara stelopererad bekymrar mig inte ett dugg, den enda gång jag märker det är när jag ska kasta en blick bakåt vid bilkörning. Min rörlighet var ändå ganska begränsad innan op så skillnaden är hårfin. Du får förstås gärna maila mig om du vill ha lite stöd och goda (nåja) råd. Kram!
Nu har jag inte läst kommentarerna ordentligt här (stressad), men väldigt fina ord är redan skrivna. Jag vet inte vad jag ska tillägga...
Men jag vet ju att när jag - som sjuk, destruktiv dotter - började leva utan självskador med mera, DÅ kom lite "chocken" för mamma liksom. Då kunde hon slappna av och fick plötsligt tillgång till sina egna känslor. Detta kan ju vara väldigt, väldigt påfrestande och överväldigande.
Men så som du kämpat för dina barn och med allt annat, så är det inte konstigt om du är trött nu. Men värdelös eller något sådant är du då INTE! Glöm inte att du är värdefull! Och otroligt fin, så som du kämpat och stöttat och funnits för andra. Nu måste du finnas för dig själv.
KRAM! <3
Skicka en kommentar