Sjukskriven.
Jag tog beslutet igår, när jag insåg att jag var på gränsen till att missa deadline - om det är en sak till jag inte klarar är det att bli ett misslyckande på jobbet också.
En grej till som bidrog är att det är kris och katastrof med dottern, igen. Hon är vansinnig på sin terapeut, har helt tappat förtroendet för honom, säger hon, och jag kan faktiskt (om jag ska tro på det hon berättar, och det gör jag, med filtret på. Vilket filter? säger ni då (utom kanske Puffan som nog vet...) och jag svarar borderlinefiltret, det där som silar enorma känslor och försöker se den andra inblandade människan. Se hennes del i det, för det är hon fortfarande inte så bra på. Kvar att öva på, helt enkelt.
Nu var hon färdig att packa och dra eftersom hon känner det som om ingen lyssnar på henne, ingen vill se hennes sida, och att terapeuten fokuserar på sej själv och sina känslor istället för på henne och hennes känslor - men vi kom fram till en plan, för det vore för överjävligt om hon gav en enda människa makten att förstöra hela hennes behandling, nej, det kan jag bara inte gå med på.
Sa åt henne att vi, tillsammans, skriver ett mejl till någon som kan tänkas lyssna, och så åker hon hem ett par dagar, får lite distans och lite kärlek - för nya kärleken drar och lockar, så är det ju. Bidrar till att förstora problem därnere utan att ens vara medveten om det, förmodligen.
Efter det samtalet - som var lååååångt och väldigt känslomässigt dränerande - pratade jag med några kollegor (inte om henne, om mej) och insåg att jag har allt stöd jag kan önska från dem, och att det faktiskt inte är jobbet som är det viktigaste i livet.
Det är människor man älskar. Och det är också jag. Jag är viktig. Jag förtjänar att må så bra jag nånsin kan. Jag förtjänar att läggas tid på, helt enkelt, jag är värd det!
4 kommentarer:
Du skriver alltid kloka ord men nu är du tamejtusan extraklok! Det gläder mig att du tänker på dig själv nu. Det är faktiskt inte det minsta egotrippat att göra det (jo, det kan förstås vara det men inte i ditt fall) för om inte DU gör det kommer du i slutändan inte räcka till för någon eller något, allra minst för dig själv. Nu blev jag glad! Du ska ha både en kropp och själ som mår bra.
Jag tror jag vet på ett ungefär hur du menar med det där filtret. Jag har ett liknande filter när jag jobbar extra på behandlingshem. När jag lyssnar på missbrukare som är så missförstådda av omgivningen, ingen fattar att just de behöver dricka/knarka för att överleva dagen. Elak man/fru, grym arbetsgivare o.s.v. Skillnaden är att en Borderlinediagnos är svår att välja bort, jag förmodar att man kan lära sig att hantera den mer eller mindre väl.
Men om du ska orka finnas till för din dotter så får du faktiskt börja med att "ta på din egen syrgasmask". Basta.
Lycka till med allt nu, ta små steg i taget. Men den viktigaste personen i ditt liv är du! Kram!
Lite klok är jag ibland, men alltför sällan, tyvärr.
Det är ju förbannat, jag VET vad jag ska göra, har alla verktyg och träningsprogram och redskap - men prioriterar åt helvete!
Nu ska jag tänka mej noga för, har varit duktig och förankrat hos chefen och kollegor och förvarnat familjen om att jag med till visshet gränsande sannolikhet kommer att vara monster- i stället för änglalik (ha!) ett tag framöver, men att allt är för det långsiktigt positiva...
Tack för dina ord, de värmer och peppar när jag svär ve och förbannelse över den där ur djupet av mitt hjärta hatade motionscykeln...
Och vet du vem som gick till sjukgymnasten igår? De har drop-in på förmiddagran och efter ett långt nattpass knakade mitt vänstra knä så pass mycket att jag (motvilligt) gick dit. Jag tor att rygghelhetet gör att jag belastar fel, knät är liksom en följd av resten av kroppen... Nja, hon böjde och ved och jag stod på tå och häl riktigt duktigt men när hon skulle ge mig ett papper med diverse ÖVNINGAR backade jag ur. Träna? Va? Jag? Finns det inte en lättare och mindre krävande väg. Knäsplastik eller så? Nej i mitt fall är det lättja. Borde, borde men jag är ju så in i märgen trött! Berätta om man blir piggare av träning. Kram!
Men duktig!!!
Vi måste ta hand om oss - och jag är rädd för att jag kan svara direkt på din fråga: man FÅR mer ork av att träna...
Till slut. Det gäller att orka igenom de första månadernas smärtor först, bara, att orka tänka att träningsvärk är SKÖNT ont och att det extraont från originalproblemet som kommer som ett brev på posten (kan man fortfarande säga så, förresten?) inte är farligt, inte farligt, inte farligt...
Man blir piggare, på alla plan. Eländes... ;-)
Skicka en kommentar