Jag tror att jag hamnat i en orkan, faktiskt.
Hur kommer det sej att allt alltid ska hända samtidigt, och hur kommer det sej att man stänger av, släcker ner, tar en paus från verkligheten?
Såhär menar jag: det är som om jag inte klarar av att processa allt som händer, så jag kör bara på, tänker inte på vare sej det ena eller det andra, tar en minut i taget - och blir sen väldigt förvånad över att jag glömmer saker...
För det gör jag. Som att jag faktiskt ska resa bort inom kort, och att jag alls inte tänkt på det mer än i förbigående, tänkt "åh, vad det ska bli skönt, det är precis vad jag behöver, vila från allt", och nu har jag inte nånting alls klart.
Har inte ens funderat på vad som behöver packas. Vad behöver packas? Vad behöver man om man ska bo i ett litet hus i en stor stor stad vid Medelhavet i två veckor? Anti-kackerlacksmedel?
Resorb. Skavsårsplåster. Alla mediciner (kommer troligen att bli tredje graden-förhörd i tullen) och min man. Kanske lite kläder???
Stänger av igen, för jag har så mycket annat att ta mej igenom före det, alla dessa oroliga människor som kommer in i mitt kontor, som ringer, som mejlar. Inga svar har jag, och jag känner mej otroligt inkompetent i det hela. Ska ta med arbetsmiljölag och avtal, plugga fackgrejor under min flykt undan verkligheten, för jag vill inte skjuta upp det och ha allting hängande över mej.
Dottern är osynlig och har inte hört av sej på nån vecka, och jag tror att det beror på att hon släppt in exet igen, och inte vet hur hon ska prata med mej om det. Jag ombads ju faktiskt att hota honom så att han skulle sluta ringa femtio gånger om dagen, och hur ska jag kunna ha en normal relation med honom då?
Såg på facebook att hon ska flytta. Ser på facebook att hon lever. Får väl vara nöjd med det, kanske?
En dag i taget. Allt blir så försenat, alla dessa oroliga människor som avbryter det vanliga arbetet - men det går inte att be dem gå, det går inte att bara lägga på luren, jag kan inte och vill inte.
För det är inte ett samhälle jag vill leva i, nämligen. Jag måste orka fortsätta bry mej om människor. Jag vill inte bli en av dem som tar på sej skygglapparna, har tunnelseende och bara bryr sej om sej och sitt.
Så. Nu sa jag det. Och jag hoppas att jag kan stå för det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar