Jag finns osynligt.
Allt skrivande har jag tappat, utom det rent professionella, det jag gör om skidbackar och julfester, kyrkligheter och kommunala skandalungar.
I min vardag finns jag osynlig ungefär ett andetag i taget, för mer orkar jag inte finnas, inte ens osynligt.
Grunden är borta, underlaget gungfly. Toleransnivå noll.
Det går ut över mina pojkar, så gud hjälpe mej.
Jag kämpar så hårt för att hålla min flicka oskadd att mina pojkar skadas. Kanske. Till slut.
Just nu kämpar jag också hårt för att hålla mina gränser och inse att distanseringen och, i viss mån, utestängandet är det enda sätt som finns att överleva.
Jag har lyssnat på alla Robert Jordans böcker i The Wheel of Time-serien. Hur många timmar? Stäng ute världen, gå in i fantasyn, och nu har jag, efter ett kort förhållande med Bram Stokers Dracula på engelska, övergått till Terry Brooks Shannara-svit. Tro den är sex böcker. Sen väntar Katharine Kerr, Deverry-sagan.
Kan man få finnas osynlig i sagor???
Ska jag göra som Marcus Birro http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=737 och söka mej in i kyrkor, eller ut i regnet i skogen?
Nu jobb. Snart är det premiär på nyårsrevyn. Livet är paradoxer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar