Som fenomen är det rätt intressant att studera, en kvinna i sina bästa år som faller i bitar.
Misströstan äter upp mej, och det är jag fanimej inte van vid. Vad händer? Vad har hänt med min förmåga att se en liten rolighet i stora svarta hål, att alltid hitta nånting att göra som leder framåt, att inte ge upp?
Det är det där med tillförsikten jag tappat, tror jag. Förr hade jag alltid en övertygelse om att saker och ting måste bli bättre. Inte nu.
Jag har sett min dotter sönderdrogad, skithög på centralstimulerande eftersom läkare anser att det ska provas - för det är vanligare med adhd. Logiken skrämmer. När man ser henne - och det är tydligt för många inklusive mej att det nog är personlighetsstörning det rör sej om, troligen borderline, åtminstone starka drag av - är just droger en av de saker som kan döda. Missbruk är otroligt vanligt hos borderlinepersoner. Och då ger de henne droger, för att testa.
Jag är maktlös.
Snart faller domen - ska soc följa läkarens rekommendation?
Hon kan inte klara sej ensam ute i den värld hon inte förstår sej på, hon behöver specialboende med utbildat folk omkring sej.
Jag kan inte hjälpa, bara finnas som mamma, och stötta. Kanske. För nu finns inte ork till nånting.
Så många familjer som trasas sönder då psykisk sjukdom slår till, så många som inte får den hjälp de behöver och går under, så många föräldrar, barn, syskon som drabbas så hårt - och vi syns knappt.
Inte de sjuka, inte de anhöriga. Och hur många dör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar