Världen är galen och allt går runt runt.
Några dagars lugn - fast allt är förstås relativt, ytlugnt, kanske - och sen ringer telefonen typ 02.18 och jag sprätter upp ur sängen och svarar innan halva andra signalen gått.
Och då är det: ambulans till psyket igen. Eller nåt liknande.
Eller vakna på morgonen efter ännu en natt av mardrömmar och hjärtklappning och hittar ett sms där hon osammanhängande skriver om trasigt och blod.
Jag vet inte hur man orkar.
Lämna lillungen i skolan, gå till jobbet, försöka låtsas som att jag är kapabel att göra nånting som åtminstone är korrekt om än ej särskilt läsvärt eller engagerat, diskutera paradoxer med kollegor - det är ju sånt här vi skriver om, varför skriver vi inte om detta? - hämta i skolan, överlevt en dag till, kommer jag att sova nåt och är det denna natt telefonen ringer igen???
Nää.
Det går inte bra.
Jag har nått medelåldern, men allt gyllene fattas, det har aldrig aldrig varit värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar