När kropp och psyke sviker får man hålla i sej. I piller askar, om inte annat. En och annan burk.
Vänligt men bestämt tackade jag nej till att lägga in mej ett par dagar, då psykdoktorn föreslog det. Jag jobbar istället, hela helgen.
Såhär tänkte jag: om jag ger upp de sista saker som påminner om verklighet, vad finns då kvar?
Jobbet och LilleVild. Där har vi det, kort och gott. Det som håller kvar åtminstone nån sorts kontakt med liv. Liv - et. Kanske.
Men: på väg ut till ett jobb ikväll, mörk väg, många möten, en hel del lastbilar - så lätt det skulle vara!
Jag tror att det är så det går till, rätt ofta. En stark ångestimpuls, vid fel (eller rätt?) tillfälle, och så sorg för de kvarvarande, men ändå, en olycka, åtminstone.
Jag har hängt stjärnor och ställt stakar och satt i kontakterna och tänt, sen stod jag och försökte känna lite lite frid, lite ljus....
Kanske när den lille kommer hem, kanske då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar