Så här säger jag till mina barn:
Jag är rikast i världen.
Är'u inte klok? svarar dom, som vet hur taskigt med pengar jag har...
Men, säger jag, jag har fått tre underbara ungar, det är ju helt otroligt, och rikare kan man väl inte bli?!?
LilleVild pussas då. Och säger "å, mamma, jag älskar dej också", medan de stora blir .... Ja, mest kanske generade.
Dottern blir förbannad, ibland. Hon anser att hon är en belastning för mej, nästan vill att jag ska säga att jag... Ja, jag vet inte. För hon vet att hon är en av dom tre i hela världen som fyller mitt liv med kärlek. Älskar henne gör jag alltid. Jag kan säga: Dej älskar jag alltid, även om jag definitivt inte gillar en del av de saker du gör mot dej själv, eller mot andra. Det ena har inget med det andra att göra.
Storsonen är nog den som är mest generad nu, han är ju vuxen, och försöker "vara man". Vad han nu lägger i det... Men kramas gör han fortfarande, t o m när vi möts på stan och han är omgiven av vänner.
Fast å andra sidan får jag kramar av hans kompisar också, och "hur är det med dej"-frågor....
Just idag är jag så otroligt glad åt att jag är rikast i hela världen. Jag ser på min lilleskrutt, min senkomling, och anser att hans tillkomst är bland det viktigaste i mitt liv - det finns ju två till, då...
Men den lille sladdisen är vad som håller mej igång nu. Alternativ finnes icke. Han inte bara behöver mej, han älskar mej också. Nästan jämt. Han kan få svarta ögon ibland, men det är ju samma sak där: skilja på sak och händelse. Mamma älskar han, men inte allt hon gör och säger, gudskelov.
Om barnen inte ifrågasatte mej skulle jag bli riktigt orolig. Känna mej misslyckad. För då har mitt viktigaste budskap inte nått fram: kärlek innebär inte utplåning, eller att man alltid håller med. Kärlek finns där som trygghet, resonansbotten, stabilitet. Man ska veta att man kan ifrågasätta allt utan att kärleken påverkas.
Rikast i världen. Det är jag, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar