Det är konstigt hur man ibland inser att det känns nåt i magen. Nåt ovant. Som är svårt att definiera.
Som idag. Jag har varit hos frissan, och känner mej rätt nöjd: kort, och blondare. Jag blir ju mer och mer "åldersblond", så jag har länge tänkt att de där fina grå ska få växa ut ifred, liksom, men hur? En skarp utväxt är inte kul. Fult, helt enkelt. Så idag klippte jag av eländet, och frissan la i en massamassa slingor.
Promenerade till min mor och far, och där, på gångbanan, hände det: känslan...
Fick fundera en stund. Sen insåg jag vad det var. En liten gladklump i magen. Glad! Allt kändes.... Ja, rättså bra.
Det har hänt en del den här veckan, sånt som får funderingar om synkronicitet att frodas. Det bidrar nog till gladet.
Det känns ovant. Jag försöker att inte tänka att det är anti-depp-pillren som kickat in efter jag-vet-inte-hur-länge, utan att det helt enkelt är så att det finns många saker i mitt liv som faktiskt framkallar glädje. Men jag har inte haft förmåga att känna den på ett tag, så det här är ju en riktigt bra utveckling?
Nu tar jag en ingefärskaramell till, och njuter av att jag faktiskt kan känna både smaken och att det svider lite på tungan.
Känna kan jag alltså fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar