Misstag att tro på positiva saker

Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.

Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.

Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.

Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.

Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.

När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.

Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...


(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )

Mummel om systerskap

Väcks av telefonen, och det gör inget, för det är min Älskadesystervän.

Min bästa vän. Och lillasyster. Syster och vän - det är ingen given sak.

Har två till, och vi har inget gemensamt. Inte mycket utom blodet, då.

Trots det är det såhär: jag vet, och de vet, att om hjälp och stöd behövs ställer vi upp för varann. Är det inte underligt?
Numera är det så att vi träffas ytterst sällan, och inte heller pratar i telefon särskilt ofta. Vi lever liv som skiljer sej för mycket, och har värderingar som också skiljer sej för mycket.

Inte jag och Älskadesystervän, där går telefonlinjerna över milen som skiljer varma, trots att vi är väldigt olika, lever olika liv och tycker olika saker om det mesta - men ändå... Hon är den som står mej närmast, så är det bara.

De andra? Skulle kunna vara vemsomhelst.

Utom då det kniper. Då jävlar. Då finns vi där, för varann, trots allt som annars står emellan.

Det är en kraft icke att förakta. Faktiskt.

Familjemisstag?

Idag tänker jag på familj, dels därför att min egen lilla familj kommer att vara komplett eftersom alla barnen är hemma, dels för att jag kommer att träffa alla syskon och så vidare.

Det är inte ofta. Vilket troligen har sina både rutiga och randiga skäl. En bästa vän har jag: lillsyrran. De andra? Har jag inget gemensamt med. Sorgligt, men sant.

Min mor kan inte acceptera det. Hon anser att vi ska vara vänner bara för att vi är syskon. Så funkar det inte - har man inget gemensamt så har man inte. Vilket inte innebär att vi inte skulle ställa upp för varandra, för det gör vi, när det behövs. Men vänner? Näää...

Och det måste jag minnas. Jag måste kunna acceptera att mina barn kanske inte kommer att ha nära relation i vuxen ålder. De två stora är så oerhört olika, inte bara till utseendet, utan också personlighetsmässigt. Den lille är så mycket yngre att det kommer att dröja länge, länge innan de kommer i någorlunda liknande livsfas. Storebror känner att han är mer en fadersfigur än en bror, och det är inte alls negativt. Han kommer att behöva en positiv mansbild i sin värld, den lille kraken...

Jag är lite nervös. Jag vet i och för sej hur jag kommer att agera: bli osynlig, hålla käft, och definitivt hålla mej i bakgrunden. Enda sättet att undvika att bli måltavla för spott och spe... Lillsyrran klarar sej oftast, hon har ju varit den yngsta, den lilla söta, i hela sitt liv! Det som kan förvåna i detta sammanhang är att jag inte är det minsta lilla bitter över detta faktum, hon kommer alltid att vara den som står mej närmast. Och troligen är det väl så att jag vande mej redan i tvåårsåldern!

Nu: städning. Som vanligt gör det mej förbannad. Lite extra idag eftersom jag har en vuxen son utan jobb som gått hemma hela veckan utan att lyfta ett finger.
Käften går, däremot. Som när jag kommer hem från jobbet, utmattad, ont, vill bara ligga en stund och han säger; "Vad ska vi äta idag" samtidigt som jag får syn på diskbänken, kletig och full av disk...

Men det måste ju vara mitt fel? Det är ju trots allt alla mina misstag under hans uppväxt som lett till detta...