Misstag att börja tänka

Nu känner jag så här:

Det vore bättre för alla om jag inte fanns.

Bättre för den lille, som skulle slippa att slitas mellan två skilda föräldrar som han kanske känner att han måste välja mellan.

Bättre för dottern, som skulle slippa att jobba med åtminstone en relation när hon har så många andra jobbigheter.

Bättre för storsonen, som skulle slippa... Ja, allt, i princip, nu stör han sej på mej så fort vi möts, och är rent otrevlig.



Så tänker jag.



Det är längesen jag hade såna här ordentliga självmordstankar. Det skrämmer mej. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag tar redan antideppiller. Det finns inget mer jag kan göra för att underlätta för mej själv förutom att slänga ut min äldste son, och det klarar jag inte av.



Jag tycker så illa om mej just nu. Jag finner mej själv motbjudande, till kropp och själ. Svarta tankar, inga positiva planer, inga planer alls, faktiskt, för gammal, allting har flyttat ner ett par våningar, jag kommer att sluta alldeles ensam och bitter nånstans i nån jävla servicelägenhet...



Vad framkallade detta?



Jag tror att det var när grannen, en underbar gammal dam, ringde på på nationaldagen och ville låna en ljudbok. Hon kan inte se längre, och hade läst ut allt hon hade, och biblioteket var ju stängt - klart hon får låna böcker!

Iallafall. Hon sa: Det blir så ensamt, förstår du. Det blir lite lättare om jag har nåt att lyssna på, jag kan sitta på balkongen och när det blir för varmt flyttar jag ner till trädgårdsmöblerna i skuggan under träden.



Hon har tre söner. De har alla barn, några av dom vuxna. Och är så ensam. Så kommer jag att bli. Insåg jag.



Det vet jag inte om jag orkar. Jag försöker tänka att jag faktiskt inte får vara så jävla egotrippad, det är klart att ett litet barn vill ha och behöver sin mamma, till och med en dålig mamma är bättre än en död - och så kommer de där andra tankarna, som säger att det fan är ännu mer egotrippat att lägga hela ansvaret för mitt fortsatta levande på en liten unge...



Cirklar. Jag borde ringa min samtalskontakt, men jag står inte ut med honom. Kanske skulle jag prata direkt med läkaren? Hon är bra. Om hon inte redan gått på semester...