Mummel om förtvivlad hjälplöshet

På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.

Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.

Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.

Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".

Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.

Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.

Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.

Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.

Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.

Misstag att börja tänka

Nu känner jag så här:

Det vore bättre för alla om jag inte fanns.

Bättre för den lille, som skulle slippa att slitas mellan två skilda föräldrar som han kanske känner att han måste välja mellan.

Bättre för dottern, som skulle slippa att jobba med åtminstone en relation när hon har så många andra jobbigheter.

Bättre för storsonen, som skulle slippa... Ja, allt, i princip, nu stör han sej på mej så fort vi möts, och är rent otrevlig.



Så tänker jag.



Det är längesen jag hade såna här ordentliga självmordstankar. Det skrämmer mej. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag tar redan antideppiller. Det finns inget mer jag kan göra för att underlätta för mej själv förutom att slänga ut min äldste son, och det klarar jag inte av.



Jag tycker så illa om mej just nu. Jag finner mej själv motbjudande, till kropp och själ. Svarta tankar, inga positiva planer, inga planer alls, faktiskt, för gammal, allting har flyttat ner ett par våningar, jag kommer att sluta alldeles ensam och bitter nånstans i nån jävla servicelägenhet...



Vad framkallade detta?



Jag tror att det var när grannen, en underbar gammal dam, ringde på på nationaldagen och ville låna en ljudbok. Hon kan inte se längre, och hade läst ut allt hon hade, och biblioteket var ju stängt - klart hon får låna böcker!

Iallafall. Hon sa: Det blir så ensamt, förstår du. Det blir lite lättare om jag har nåt att lyssna på, jag kan sitta på balkongen och när det blir för varmt flyttar jag ner till trädgårdsmöblerna i skuggan under träden.



Hon har tre söner. De har alla barn, några av dom vuxna. Och är så ensam. Så kommer jag att bli. Insåg jag.



Det vet jag inte om jag orkar. Jag försöker tänka att jag faktiskt inte får vara så jävla egotrippad, det är klart att ett litet barn vill ha och behöver sin mamma, till och med en dålig mamma är bättre än en död - och så kommer de där andra tankarna, som säger att det fan är ännu mer egotrippat att lägga hela ansvaret för mitt fortsatta levande på en liten unge...



Cirklar. Jag borde ringa min samtalskontakt, men jag står inte ut med honom. Kanske skulle jag prata direkt med läkaren? Hon är bra. Om hon inte redan gått på semester...