Jag vet inte hur jag tänker längre, eftersom tankarna måste kvävas.
De är nämligen såna som mammor inte får tänka, och kvävs de inte kvävs jag av skuld. Så är det.
Men: problemet är att jag har fler än ett barn. Och när det ena barnet sviker det andra, sårar det andra, hur reagerar och agerar man då?
Det borde man aldrig behöva få reda på, men det får man.
Nu har jag en son som än en gång svikits av sin syster. Såhär säger han nu:
"Nu har hon bevisat det igen. Om man ger henne ett lillfinger så tar hon hela armen."
Han lånade ut en telefon till henne. Hon har sålt den. Det vet vi, men hon vet inte att vi vet. När jag fick det bekräftat frågade jag henne, och hon ljög. Den var kvar på behandlingshemmet, hon hade bara glömt den, det var så bråttom på morgonen, blablabla.
Hennes bror frågade också, och hon ljög igen.
Jag pratade inte med sonen förrän hon farit igen, och hans ansikte...
I de ögonblicken tycker jag så inihelvete jävla illa om henne, det är otäckt, men sant.
"Att hon bara kan", tänker jag, "att hon bara kan göra såhär när han försöker visa att han vill känna förtroende för henne, underlätta hennes liv, vara snäll."
Men som jag säger till honom: förmågan att förstå vad det är hon gör mot honom har hon inte. Det är inte för att vara elak. Det är bara såhär enkelt: hon behöver pengar. Då har hon rätt att se till att hon får det. Hur spelar ingen roll. Vem som drabbas i andra hand tänker hon inte på - eller har, som sagt, inte förmåga att sätta sej in i.
Men det där fattar jag inte än, fattar vi inte än. Hur hennes störning kommer att störa oss resten av våra liv. Hela tiden testas våra gränser, och om vi ger med oss det minsta lilla rusar hon långt långt över dem. Så är det bara, men det är svårt för oss normalstörda att riktigt ta till oss.
Jag fick order från behandlingshemmet: jag ska inte ta det här med henne. Det ska de göra. Jag hoppas att de gör det också.
Problemet är att jag känner att hon lyckats slingra sej in i dem. Kontaktpersonen sa att det inte är lätt att bo på behandlingshem, att hon haft press på sej. Jag sa att det här mönstret inte är okänt, att det hänt om och om igen (digitalkameran som jag reparerade efter att hon haft sönder den, 2 000 spänn åt helvete), att det inte har nåt att göra med att bo på behandlingshem - men det når inte fram.
Då tvivlar jag förstås på mej själv, jag ifrågasätter mina odiskutabla erfarenheter, allt jag upplevt genom åren och blir den där lättlurade morsan igen: kanske har jag fel? Kanske har de rätt, kanske är det inte alls så att hon fortfarande anser att hon har rätt till det hon vill ha till vilket pris som helst, kanske har hon ändrat sej, blivit mirakulöst frisk?
Men jag vet faktiskt att det inte är så. Jag känner till hennes otroliga förmåga att charmera. Att få människor att tro att det hon säger är deras sanning också, att göra sin verklighet till andras - men jag har levt det för länge för att gå på det längre.
Jag säger som min enastående storsinte son: jag älskar henne fortfarande och det kommer jag alltid att göra, men jag litar aldrig mer på henne.
Men vi kommer att lita på henne igen. Vi kommer att gå på hennes åkningar och såras och skadas, i evighet, amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar