Mummel om nystart!

Kanske är det bra när man blir förbannad på bagateller. Det jag blir förbannad på idag, som yrkesmänniska och som människa inget mer är att stora tidningar har mage att ta upp space med sån här skit: http://www.expressen.se/nyheter/1.1239161/blondinbella-tvingas-ta-time-out

Kanske är det så att jag blir så omåttligt irriterad därför att det skrivs så mycket skit överhuvudtaget när så mycket som är viktigt aldrig kommer i tidningarna - pappers- eller nätupplagor kvittar - för att det inte "intresserar läsarna".

Skitsnack.

Jag genomdrev en artikelserie om psykvården, givetvis med grund i vad jag själv upplevt, men inte för att på något vis som ett självändamål. Min tanke, mitt mål, var att alla de som tror att de är ensamma ska veta att de inte är det. Att vi är rätt många som kommer till en punkt i livet när allt vänds uppochner och vi tvingas börja bearbeta det faktum att vi har en sjuk anhörig.

Skitsamma om det är psyk- eller somatisk sjukdom, det är lika jävla jobbigt att hantera vilket som.

I mitt arbete gör jag en massa saker som jag betraktar som skitjobb, men jag lägger lika mycket omsorg på ett knäck om den årliga marknaden (som görs för nittonde året i följd och egentligen skulle kunna skrivas utifrån föregående års artiklar med en liten telefonkoll för att se till att inget blir tokigt) som jag gör när det gäller en större nyhet. Varför? För att det är viktigt för mej att veta att jag gör ett bra jobb.

Jag har samma inställning till mitt föräldraskap: jag vill kunna känna att jag faktiskt gjort allt jag kunnat.

Idag är det svårt. Jag, och behandlingshemmet, inser att vi slåss mot en riktigt stor, fet, våldsam drake. En döv en. Och troligen blind.
Mitt barn är inte längre ett barn i lagens bemärkelse, vilket innebär att jag egentligen inte har ett skit att säga till om. Det är nu inte riktigt så eftersom hon är omhändertagen enligt SoL, så länge hon är det fortsätter jag att vara vårdnadshavare i viss motto. Men ändå.

Nu har soc bestämt att hon ska flytta till egen lägenhet. Jag anser att det är för tidigt, främst med grund i att hon definitivt inte är psykiskt stabil. Behandlingshemmet anser samma sak. Det skiter soc i, och jag är rätt säker på att det beror på order från politikerhåll.
"Plocka hem alla placeringar, vi har inte råd!"
Eller nåt sånt.

Jag anser att det givetvis är så att målet är att hon ska klara sej själv. Jag har t o m börjat packa grejor till henne, glas, kaffebryggare, tallrikar, sånt jag ställt undan under årens lopp med tanke på de stora ungarnas utflygning. Handdukar. Sängkläder. Ni vet.

Men: jag anser att hon ska vara stabil i sitt mående först. Det är man inte när man ligger i sängen och tuggar sönder sina armar eftersom man inte kan hantera panikångesten. När det har varit ett antal resor till psykakuten under senare tid.

Behandlingshemmet söker förtvivlat nån ansvarig på socialen här - men alla är på semester. Alla är på semester till dagen innan hon får tillträde till lägenheten. Fram tills dess? Ja, de permissioner hon får åka på (förutsättningen är att hon bedöms som stabil av personalen) övergår ansvaret till - mej...

Fast inte riktigt. Eller hur det nu är? Hon är ju vuxen? Ska ta eget ansvar? Men varför ringer hon då och vill att jag ska stå för kostnaden för konsertbiljett, det ska hon ju se till att hon fixar själv nu?

Jag är ganska förbannad, som sagt. På att pseudo-nyheter blåses upp till världshändelser.
Nu bagatelliserar jag definitivt inte övergrepp på kvinnor. Hade själva övergreppet varit nyheten hade det varit en annan sak. Men det är blogg-personligheten och vilka följder det blir för bloggen som är "nyhet". Och det är inte riktigt klokt.

Vad jag först tänkte?
"Undrar hur nära vänner de är, reportern och den där Isabella? Klart att de måste vara vänner, annars hade bloggen citerats rakt av istället för att det skrivs ut adress, det är fan bara för att locka folk till bloggen så att räknaren klickar på ett par tusen besökare till, mer klirr i kassan, cash till ny semester i annat land än det där otäcka, mansgrisiga Italien..."