Jag har börjat sticka en basker. Den kommer att bli skitful, eftersom det enda garn jag hittade som möjligen kommer att räcka till en basker verkligen är skitfult, melerat i en massa färger och syntetiskt och hemskt på alla sätt och vis - förmodligen därför det finns kvar... Troligtvis kommer den inte att passa någon heller, det gör sällan det jag stickar (utom raggsockor, dom passar mej alldeles utmärkt och är ett måste för min överlevnad...).
Men det gör inget. Absolut ingenting alls. För det har jag bestämt...
När jag nu har en vecka där jag faktiskt ska ägna mej åt att hitta saker som får mej att må bättre så kan jag göra sånt som att sticka en skitful basker som ingen nånsin kommer att kunna använda eftersom den inte passar på någons huvud. Till exempel.
Till annat exempel skulle jag kunna ägna mej åt att fixa färdigt här hemma, få upp Isaac Grünewald-reproduktionen jag ärvt av min mormor på väggen tillsammans med de där Dalí-bilderna jag köpte för så längesen men som inte kommit upp på en enda vägg vad jag kan minnas - kan det vara så att det är dags för det nu?
Jag tänker: metamorfos. Transformation. Nu är det jagjagjag hela veckan, skit i att svara i telefon, bara göra sånt jag vill, ligga i badkaret i timmar om det är så, läsa om den där biografin över Lucrezia Borgia som jag hittade på ett av alla de där små mysiga antikvariaten då jag läste i Lund. Finnas. Tillåta mej.
Och framförallt: inte stötta. Inte finnas för andra hela tiden, vara klok, ge saker att tänka på, se dom komma igen, vilja ha mer, lösa problem...
Spinner jag in mej, eller är det dags för puppan att börja kläckas? Är det genom att bli megaintrovert under en period som jag kan börja gnaga mej ut genom alla lager av vad-fan-det-nu-är???
Min mejlvän, honom är jag kär i, tror jag. Det gör det hela lite sorgligt, eftersom jag aldrig kommer att våga möta honom i verkliga livet. Tänk, bara tänk om det inte stämmer alls mellan oss irl??? Nu pratar jag inte om passion och sånt krafs, nu pratar jag personkemi.... Tänk om den mannen som hjälpt mej igenom en massa månaders elände, den man som jag kommit nära och som kommit mej nära så till den grad att han nog är den ende jag är riktigt ärlig mot just nu visar sej vara nån jag inte klickar med alls?
Så det får inte ske. Det är han för dyrbar för, som väl och terapeut och slasktratt och skrattframkallare, kanske t o m främst det, han kan få mej att skratta. Det är nåt nytt.
Hur hanterar man sånt, månntro? Ett mycket delikat problem, om det nu nånsin skulle uppstå, vill säga.
Men nu - nu är det dags för jagjagjag. Med avsevärd risk för åtskilliga blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar