Mummel om stressreaktioner

Så kommer det förmodligen att stå på mitt framtida sjukintyg. Det är nära nu.

Funderar på hur mycket man tål innan man bryts, och kommer fram till - ungefär såhär mycket.

Nu orkar jag inte, och det är uppenbart. Möjligtvis har semester något med saken att göra, att jag inte har jobbet som... Ja, avledare, kanske? Möjligtvis är det så att semestern, liksom förra året, domineras av psykisk sjukdom och dess följder. Eller störning. Eller vad det nu är.

Förra året: dotter försöker ta livet av sej, skär sej i strimlor, in och ut på barnpsyk, vill inte bo hemma "för att jag gör så att mamma mår dåligt", ja fyfan. Jourhem. Rymningar. Psyket. Jourhem. Rymning. Rum på folkhögskola. Krasch, självskador, psyket.

Men det var förstås efter semestern. Semestern tillbringade jag i en källarbunker, för det var där de hade föräldrasängen på barnpsyk.

Och i år... Hon bryter mot permissionsavtal, och jag, som ju är den utsett ansvarige, "skvallrar". Tough love, det är svårt. Vi grät mycket, hon och jag, i varandras armar, och pratade mycket också, vilket är en stor förändring jämfört med förra året. Då gick hon in i en näranog katatonisk tystnad. Hon var inte arg på mej, men drog igång sitt självhat och -förakt, och jag, jag försöker säga att vi alla gör misstag, lär dej för fan... Fast jag vet att det inte funkar så med henne.

Sen, åter på behandlingshemmet: fetångestattack med bitna armar och svimningar och hela köret. Enda orsaken till att de inte tog henne till sjukhus var att den ende som är stark nog att brotta in henne i en bil när hon är i det läget var ledig. Ambulansen tar inte såna fall. Om inte polisen hjälper till. Och det tyckte de, personalen alltså, skulle lägga sten på hennes ångestbörda... Just ja, skurit sej hade hon också.

Nästa dag skar hon sej igen, och visade, och bad att få bli körd till sjukhus innan hon gick in i panikångest. Där blev hon kvar ett par dygn.

Sen. Sen rymde hon. Eller följde med på rymning. Och rökte hasch.

De dagarna knäckte mej, kan man säga. Att nu veta att det nästa vecka är möte, igen, med social och psykiatri och behandlingshem, för att diskutera vad som ska hända nu, är.... Överväldigande? Övermäktigt?
Grejen är att jag inte kan göra ett skit, nämligen. Förmodligen ska jag vara väldigt väldigt glad - hon vill ju ha mej med. Kanske för sista gången, eftersom detta möte inte kommer att gå som hon vill. Inte alls.

Hon vill, förstås, leva ett vanligt liv, ett liv som vanliga artonåringar gör. Hon vill ha eget boende, klara sej själv. Hon vill, hon vill.

Vad hon visar är att hon inte klarar av det. Inte klarar att ta ansvar för sitt mående. Hon klarar inte av att ha praktisk, ens på deltid. Hur ska hon då klara sej?

Det är så hemskt att se, att höra, att veta att hennes verklighetsuppfattning inte alls har med vår verklighet att göra, vi andra som lever i det riktiga samhället där man måste jobba för att få pengar.

Hon har inte fattat att hon inte längre kommer att behandlas som ett barn. Nu är hon vuxen, och det är fan inte kul att vara.

Och jag, jag håller också på att krascha, det vore ju snyggt? Inte bara dotter på behandlingshem, vi har också mamma på låst avdelning, för hon löstes visst upp i stressreaktion med ångestsyndrom, hoppsan...