Lyssnar på en bok av Elsebeth Egholm (jag är förtjusad av de danska kvinnliga deckarförfattarna, en annan är förstås Gretelise Holm ) och där nånstans talas det om att nån har "fått sin beskärda del", och jag börjar tänka lite. Det där med beskärda delar har jag tänkt mycket på.
Det är lätt att konstatera att det inte är nyttigt för mej att tänka på beskärda delar. Jag blir bara...
Ledsen. Förbannad. Förtvivlad.
Jag vill kasta mej ner på golvet, sparka och skrika som en liten unge, skrika orättvist det är orättvist jag förtjänar inte detta inte mer nu för jag orkar faktiskt inte mera galghumorn räcker inte till längre jag vill inte mer....
Igår ringde jag min chef eftersom ännu en av de där nerbrytande detaljerna som kan sparka undan fötterna totalt är tvungen att rättas till (företaget har inte anmält att jag fortsatte att vara sjukskriven efter sjuklöneperioden vilket innebär att fk inte kan betala ut någon ersättning...) och när vi pratade blev det en sån där löjlig situation där han jämförde sina egna problem med mina och kom med Den Obligatoriska Repliken:
"Men jämfört med dej är ju mina problem ingenting."
Och jag svarar det jag alltid svarar, man kan inte resonera så, det är alltid ens egna problem som är värst, hur kan man inbilla sej att man kan jämföra sina känslor med andras, man måste ha rätt att se sina egna problem som sina värsta, och han säger:
"Jag märker att du inte är lagd för självömkan, precis".
Och så kanske det är. Att mitt sätt att försöka hantera dagarna, försöka överleva timmarna, galghumorn, ger människor den uppfattningen. Att jag inte är lagd för självömkan.
Men det ska jag tala om: jag vältrar mej i självömkan, riktigt ofta gör jag det.
Men inte offentligt. Och jag anser, för protokollet, att jag fått min beskärda del nu.
Jag hoppas att den som nu för mitt livsprotokoll noterar det, och därtill tar hänsyn till det i fortsättningen.
Jag har fått min beskärda del nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar