Mummel om bubblan, igen

Så har jag gått in i bubblan.

Här måste jag nog sitta ett tag, och försöka få vardagen att verka som vardag trots att det inte finns nån alls. Vardag, alltså.

Jag ska jobba kväll, så jag har några ångesttimmar på mej. Samtal att klara av - socialen, inte kul, arg blir jag också, men lyckas behärska mej när det kommer skit som "men så står det i vår journal" och jag känner att guuuuud, så praktiskt, man skriver saker i en journal, nånting som är en människas tolkning av den stunden, och kallar det Sanning, men inte hjälper det...

När jag frågar om hon tycker att det stämmer det där som står i journalen blir det tyst. Och så kommer det en massa "hoppas" och "tror" och "kanske", sånt där som är en fet käftsmäll när det gäller - mitt barns liv. Eller död. Välj själv.

"Vi kan aldrig garantera nånting", den var också fin, tyckte jag. Och alla icke-svar, på frågor som "varför tog ni inte hänsyn till behandlingshemmets åsikt att hon inte var klar att skrivas ut", t ex. Svaret? "Så uppfattade vi inte att de tyckte."

Uppfattade??? Finns det nåt att uppfatta???

Skitsamma. Man är inget mot myndigheter, så är det bara. Och är det så det kniper ordentligt kan hon, soctanten, alltid ta till "det var under tiden jag var borta".

Att det där mötet där alla var överens om vad min dotter behövde ogiltigförklarades dagen efter motiverade hon med att "jag hade inte läst journalen ordentligt", och då pratar vi inte min dotters läkarjournal utan socialens journal. De har sin egen agenda och sina egna utgångspunkter.

"Jag tror nog att jag kan mitt jobb" kom också, och då... Ja, då sa jag att det betvivlar jag inte alls att hon tror, men tycker hon att det funkar bra för min dotter, det här upplägget?

Så är rundgången igång, då: Vi kan aldrig garantera, hon är myndig, man måste ta hänsyn till, blablabla...

Hennes sjukdom, då, den som gör att det inte går att utgå från norm, som gör att alla som har med henne att göra måste inse att hon inte lever i riktigt samma verklighet som vi andra, hur mycket kan hon om den? Nog för att fatta beslut som går emot medicinsk expertis, tydligen.

Men nu kan minst halva kostnaden läggas på landstinget. Det är huvudsaken...

Och jag går in i bubblan. Skriver politik, polisnotiser, åtal, söta små reportage om dagisbarn eller pensionärer eller kanske en och annan nöjesgrej, för det är så det är att vara lokalreporter.

Också där ska man täcka upp allt...