Mummel om nattbok

Det blev sent ikväll.

Med tvätt, och sen träningspass på sisådär trekvart så svetten sprutade och rann, och så qi gong som stretching och nedvarvning före duschen, försvann timmarna.

Det är skönt. Noll tv. Jag lyssnar på hur köksklockan tickar, och gillar det.

Sen sitter jag här och tänker att jag borde gå och lägga mej, gosa in mej i mina rena lakan och sova i sängen för en gångs skull, inte på soffan och vakna stel som en pinne i gryningen.

Gå och lägga mej i min renbäddade säng och skriva lite, försöka reda ut lite trassliga tanketrådar innan den lille vilde ramlar in imorgon och mammaveckan börjar med allt vad det innebär. Ta fram min Bok och min specialpenna med svart bläck - det måste vara svart bläck, inget annat funkar - och bara skriva. Jag har en karton refillpatroner om det kniper också. Svart bläck.

Jag har nämligen ingen dagbok. Jag har en nattBok. Det är sent på kvällarna det skrivs i den, och inte fan handlar det om tvätt och träning och jobb och ungar, det är bara röriga tankar som måste ut ur skallen innan den exploderar.

Skallen alltså. Inte Boken.

Jag har en kartong med Böcker på vinden. Åratal av känslor ligger där. Hemskheter och sammanbrott, lycka och glädje, tårar och tristess. Vem kommer att läsa? Kommer jag att bränna allt innan jag dör och tänka att det där ska ingen människa få se, allra minst mina barn? Kommer alla mina nattfunderingar att gå upp i rök, månntro?

På nåt vis tror jag inte att jag vill det. Det är ju faktiskt i dom där böckerna som jag kommer att finnas kvar, ingen annanstans... Jag tänker på min sorg över att jag aldrig får lära känna min far, och önskar nästan att han har en kartong nattBöcker som ligger undanstoppade nånstans så att jag får en möjlighet att läsa hans tankar, se vilka speglingar livet gett i hans själ.

Så jag bränner nog ingenting. Jag låter bara kartongen stå, och så kanske nåt av mina barn, eller allihop, får möjligheten att se mej som jag är.

Eller var, då. För så blir det väl - ingen läsning före döden, hujedamej! Fram tills dess får de nöja sej med att fråga. Jag tänker nämligen svara, och därtill prata med dom så mycket jag nånsin kan för att de inte ska sörja över att de aldrig fick en möjlighet att lära känna sin mor.

Nu ska nattBoken fram!