Hets och stress för att hinna med den överraskningsaktivitet som var planerad för lilleman idag, och allt hänger på att jag får låna pappas bil.
Det får jag, förstås, nästan alltid lånas bilen ut då det är kris.
Vi kommer dit. Sitter en stund. Lilleman pratar om hur spännande det är, vad kul det ska bli, att han är lite nervös, blir jätteglad för presenterna han får, de där som mormor och morfar köpt på sin resa, och så ska vi åka.
Först viker sej bilnyckeln, det är nåt knas med den där plastgrejen som nyckeln ska sitta fast i. Den sitter inte fast ett dugg. Springer in och byter nyckel.
Då startar inte bilen. Den är död. Det är knappt så att det säger "plick" när jag vrider på nyckeln.
Jag känner hur dum jag ser ut. Jag ser ut som "det här kan inte vara sant, jag drömmer en mardröm" innan jag råkar snegla lite uppåt.
Kupélampan lyser. Det har den gjort sen de kom hem i måndags. Därför inte ens "plick", alltså.
Ungen vrålade hela vägen hem, som en totalsammanbruten rasande sjuåring bara kan. Och jag fick svälja och svälja för att inte börja böla själv.
Fy fan. Det vilar en förbannelse.
Nu vill jag
- hitta en lägenhet att hyra
- sälja min lägenhet och få en massa cash
- köpa bil
- beställa en lååååång resa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar