Mummel om beslut

Ibland blir det lite för mycket av allt, kan man säga.

Som när man trillar och trillar ute i samhället, vips! så viker sej ett eller annat ben eller en eller annan fot och så ligger man där.

Som en padda. På en eller annan väg eller på en eller annan trottoar. Försöker skutta upp så fort så att ingen hinner se, men alltid är det nån. Tillochmed en bil som stannat, "gick det bra?", visst, helt okej, ingen fara...

Det är inte för att det är halt, även om det är halt. Det är för att jag är nervklen. Ha! Jag kan skämta om det...

Men: jag funderar på varför jag skäms? Är det för att min kropp sviker, inte funkar, och att det känns som att det gör mej till en... Ja, en onormal människa. En mindre värd, kanske? Eller är det för att jag är rädd för "vad folk ska tro", tänk om de tror att jag är påverkad, en fyllekärring, eller knarkare...

Fan, så korkat. Kanske är det för att jag är 42 nu, och åren tynger... Ha, igen!!!

Nää. Men det är tufft. Tufft att fatta att det är så här det är. Och så det kommer att vara.
Så nu är beslutet taget: jag ska sälja lägenheten och skaffa mej en hyres. På marknivå. Det är dags att undanröja så mycket som möjligt som belastar, till exempel tre trappor.

Det är också dags att verkligen fundera igenom prioriteringarna, verkligen verkligen fundera...

Jag har gått och blivit förtroendevald, också, och det är ännu en positiv egotripp, tror jag. Jag vill mer, jag vill lära, jag vill utvecklas - och då jobbet är en återvändsgränd som det ser ut nu (neddragningar, och det som ryker allra först är av nån orsak personalens kompetensutveckling, är det inte urbota, olidligt korkat??? Hur fan resonerar en företagsledning som vet att det enda man har att konkurrera med, att locka med, är kvalitet när de inte tar hand om sin personal, sin enda tillgång, och ser till att de blir ännu duktigare på det de gör???), så jag får hitta annat.

Så. Jag lever. Men inte mycket mer. Just nu mår jag extra pissigt, eftersom dagen började med en ordentlig konflikt, men sjuåringen. Han är så arg nu, så jättejättearg de där första dagarna efter byta-hem-dagen, allting gungar för honom, och det är allt oftare han säger "då bor jag hos pappa, då!" när vi blir oense. Idag? Det var för att han inte fick gå hela vägen till skolan ensam. Jag följer honom över den starkt trafikerade vägen där man aldrig kan vara säker på att de vilda bilförarna stannar för litet barn som ska gå över vid övergångsstället, det obevakade.
Han var så rosenrasande på mej så att det var lite läskigt, och jag börjar minnas hur det är att ha de där mittemellanbarnen, de där som är mitt i sin frigörelse... *ryser*

Så nu är jag ledsen, och måste gråta lite, eftersom det känns så olidligt sorgligt att vi börjar veckan med ett sånt jättebråk. Vi blev sams till sist, men inte förrän det stod helt klart att han inte skulle hinna i tid till skolan. Jag följde med, han grät och talade om för mej att jag skulle sluta prata en massa skit och gå hem, inte följa med till skolan, då skulle det blir retning av, gå hem, mamma...
Sista biten fick han gå ensam, efter kiss and make up, men det är dags för allvarssamtal när vi kommer hem, vare sej han vill eller ej. Så här kan vi inte ha det. Orkar jag inte, jag är som sagt nervklen...

Idag: en hel massa saker att ordna, misstanke om att det inte blir mycket av något. Måste handla, men vet inte hur, eftersom bilen är så död, så död. Kanske får jag lov att ta den dra-maten min mor gav mej i 40-årspresent, och det, mina vänner, är ett stort psykologiskt steg att ta!